Fairymary's Weblog

Jag blev farmor till mitt livs andra barnbarn i veckan. En efterlängtad flicka lät vänta på sig nästan två veckor efter datum för beräknad förlossning… och då blir barnet alldeles extra efterlängtat. Av dom vuxna….  jag är inte alldeles säker på vad som gäller för det stora syskonet. I det här fallet handlar det om en storebror på fyra år som varit kung i ett rike av åtminstone sju vuxna: pappa, mamma, mormor, morfar, moster, farmor, faster….. och nu ska positionen plötsligt delas med en ny aktris ….

Som av en händelse träffade jag idag mitt livs första lillasyster en stund idag och vi kom naturligt nog att tala om den nya lilla babyn och den nya familjekonstellationen. Vi påminde oss när vår yngsta syster kom till världen för 63 år sedan. Syster 1 var då två och ett halvt och var den som då var närmast till mamma-famnen. Jag kan fortfarande för mitt inre öra höra hennes förtvivlade skrik den första kvällen: ”hon har tagit min mamma, hon har tagit min mamma”. Själv minns hon sin känsla av djup förtvivlan, hon kan fortfarande återkalla den i minnet.

Barn idag är bättre förberedda på att det ska komma en ny familjemedlem än vi var på 40-talet. Tack och lov! Och föräldrar och övriga släktingar är bättre på att ge uppmärksamhet till det stora syskonet. Men jag tror att det ändå är viktigt att inse att det är en revolution i dens liv som måste dela med sig av famnar och av uppmärksamhet …att kanske behöva vänta på sin tur på ett nytt sätt.

I min föräldrageneration har det funnits många konflikter mellan syskonen i vuxen ålder, dvs. mellan min pappa och hans syster och bröder. När jag och mina systrar var yngre skrattade vi lite överseende åt det vi tyckte var trams…. små meningsskiljaktigheter blåstes upp till i vårt tycke orimliga proportioner. Vi slutade skratta när liknande fenomen började uppstå mellan oss….

Jag tänker att det är naturligt att känna avund och sorg när livet förändras av att man får ett nytt syskon….   och att  det är upp till de vuxna att stå ut med det, avstå från att moralisera utan istället normalisera…. och hjälpa barnen hantera de känslor som stundtals kan vara överväldigande. Om det inte sker kommer de känslorna att få ett eget inre liv och kan i vuxen ålder ”blomma ut” och ta sig helt galna uttryck. Vi har väl alla hört talas om vuxna syskon som blir osams om ett arv. Och inte bara osams utan fiender för resten av livet.

Det är så sorgligt. Vi behöver så väl våra syskon. Det är oftast med dem vi har de allra längsta relationerna i livet.