Fairymary's Weblog

Archive for the ‘medicinska frågor’ Category

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

Annonser

Jag upphör aldrig att fascineras över den sinnrikt konstruerade människokroppen. Och över hur mycket som ännu finns att upptäcka om den. Idag presenterades i Kropp och själ i radions P1 forskning om tänder och dess betydelse för hjärnan. Tänder är inga livlösa taggar precis….nej de är utrustade med känselceller väl jämförbara med motsvarande i en hand. Och känselceller är förbundna med hjärnan via fina nervtrådar.  Tar man bort en tand, påverkar man inflöde av sinnesintryck till hjärnan.

Det finns ett epidemiologiskt samband mellan tandlöshet och demenssjukdom. Epidemiologiskt betyder att det finns ett statistiskt samband mellan dem…. det säger ingenting om vad som är orsak och verkan….. men man kan lockas att tro att den åverkan man gjort på hjärnan genom att avlägsna tänder kan ha påverkat hjärnans funktioner.

Att tugga är också bra för hjärnan….. jag känner mig glad över min förtjusning i hårt bröd. Kanske har det räddat en massa hjärnceller åt mig! Och vi får nog sluta upp med att fördöma tuggummi-tuggande….

Och beteckningen visdomständer som jag aldrig riktigt förstått framträder nu i en ny dager…..dessa stackars tänder som hittills bara betraktats som besvärande…..

 

 

Jag lyssnade i morse på Ring P1 och fick anledning att se på dramat omkring ministerns avgång med lite nya ögon. En av debattörerna riktade sin kritik mot statsministern som inte hade förstått att skydda sin arbetsmarknadsminister tillräckligt. Han menade att Littorin troligen är deprimerad och i det läget inte skulle ha behövt schavottera inför pressen.

Jag kan förstås inte uttala mig om Sven Otto Littorins psykiska status. Men om det är så att han fortfarande lider av depression tillkommer ytterligare en dimension till  regeringens brist på kunskap om vad sjukdom och utsatthet betyder i människors liv.

Det finns en underbar liten lättläst bok som heter ”Människokunskap för chefer” av min kollega Anna Maria Weingarten. Den borde läsas av alla i arbetsledande ställning. Jag skulle också vilja rekommendera den till statsministern och inte minst till försäkringsminister Christina Husmark Pehrsson.

Jag skrev för en tid sedan om mina sorgsna före detta arbetskamrater på min gamla klinik. ”Det är inte roligt längre”, ”vi måste göra oss otillgängliga”, ”ingen av de beslutande intresserar sig för vad vi gör, bara för hur mycket vi ska spara”……

Igår och idag har jag utifrån stött på de barrikader inför vilka sjukvårdspersonal numera jobbar. Telefonsvarare, tryck 1, tryck 2, tala in ditt telefonnummer….i bästa fall: du kommer att bi uppringd kl. si och så, i andra fall: vår kö är nu full, återkom imorgon…..

P.g.a. förtvivlan över en nära väns hastiga odiagnosticerade synförsämring lyckades jag med konsttycket att bli uppringd av en sjuksköterska efter bara en timme. Jag försökte lägga band på min upprördhet….hon är inte personligen ansvarig för vad som sker. Jag fick veta att ”väntelistan är en katastrof”…..

Igår var en av de stora nyheterna att Socialstyrelsen tänker utkräva böter från Stockholms läns landsting för att de inte kommit tillrätta med sina överbeläggningar….

Herre Gud, varför tror ni att man överbelägger? För skojs skull? Jag ser för min inre bild stressade jourläkare som av medicinska skäl inte kan skicka hem SJUKA människor. Sjuka människor kan kanske ses som ett administrativt problem, men glöm för guds skull inte att det är MÄNNISKOR vi talar om. Ibland vet jag inte vilka som är mest utsatta, de sjuka eller personalen. Det är bara en tidsfråga innan också personalen är patienter……så som de behandlas av sina arbetsgivare……

Jag kan inte se annat än att ett stort bötesbelopp innebär ytterligare sparkrav med åtföljande belastningar på den personal som fortfarande orkar.

Det måste finnas ett annat sätt att tänka……

Tack gode Gud att jag inte behöver arbeta inom vården mer. Hjälp mig att hålla mig frisk så att jag inte behöver anlita den.

De senaste 24 timmarna har jag varit med om följande.

1. Träffat före detta arbetskamrater på min gamla klinik. Människor som jag minns som glada, professionella och mycket  engagerade såg ut som slokande blomster. Håglösa blickar…uttalanden som:

-det är inte roligt längre

– inga patienter är välkomna hit

-vi måste utestänga patientgrupper

– vi är oåtkomliga per telefon….

2. Talat i telefon med en mig mycket närstående person. Hon är synnerligen arbetsvillig och uthållig. I två år har hon kämpat med ett svårt smärttillstånd. Nu när det håller henne vaken om nätterna så att hon sover max 3 timmar per natt har hon äntligen fått en remiss till den specialistklinik hon borde ha varit på för länge sedan. Idag har hon fått besked att remissen är tillbakaskickad för att man inte kan åtgärda tillståndet. Utan undersökning konstaterar man det.

3. Fått ett meddelande från en kär vän. Hon har slitit på sin kropp mer än de flesta, arbetat och arbetat trots att hon haft åkommor som vem som helst annan skulle ha ”gått i däck” för, genomgått operationer som  skulle ha passiviserat de flesta i veckor efteråt. Hon älskar sitt jobb….sista tiden har hon accepterat 25 % sjukskrivning för att hon faktiskt inte orkar heltid längre. Igår berättade hon att hon inte får sin deltidssjukskrivning godkänd.

Är det så här vi vill ha det i Sverige?

Jag uppskattar mycket att några av mina kollegor formulerar sig och tydliggör hur absurt de nya reglerna för sjukpenning kan utfalla. I debattartikeln i DN är det cancersjuka som lyfts fram. I min erfarenhet är det även andra långtidssjuka som drabbas av liknande fullständigt vettlösa val. Säg upp din nuvarande anställning, där du fungerar väl, där du har chefens och dina arbetskamraters stöd ….ge dig ut på en oviss arbetsmarknad ….där du kanske kan orka arbeta heltid.

Det är som om människor vore känslolösa robotar med en viss verkningsgrad…nu är den lite rostig men i en annan verksamhet går det kanske att få ut mera av den…..

När man är frisk och stark kan det vara en oerhörd stimulans att få ta sig an nya arbetsuppgifter, att pröva sig själv i nya sammanhang. När man (mer eller mindre tillfälligt) är lite vingklippt kan en gammal trygg arbetsplats hålla en under armarna, ge en tillfredsställelse över att man ändå klarar vissa saker, att man har ett socialt sammanhang, där människor tror på en och vet vad man går för. Kanske är man dessutom bärare av en massa kunskap  som andra på ens arbetsplats inte har….kanske vill man överlämna den kunskapen till nya yngre förmågor medan man fortfarande orkar

Med sitt oerhört fyrkantiga tänkande om att det är bara 100 % arbete som gäller ….och att endera har man arbetsförmåga eller  inte….är jag rädd att regeringens politik tyvärr kommer att missa en massa ”restarbetsförmåga”…i den mån det nu är utfört arbete man är ute efter…

Det finns dessutom en del mänskliga aspekter på detta men just nu förmår jag inte formulera detta….jag är alltför upprörd……

Media-”anden”  hörde min klagan….tack för det!!!!!

En viktig nyhet i Ekot idag har varit att kvinnors hälsa är eftersatt i ett globalt perspektiv.

Jag känner speciellt för barnen till alla de kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning. Här har Obama faktiskt bidragit konstruktivt eftersom han avskaffat ett gammalt grymt förbud mot att ge bistånd till organisationer som arbetar med abort. Tack för det Obama!

Jag lovar att inte klaga på media mera fram till jul åtminstone……