Fairymary's Weblog

Archive for the ‘barn’ Category

Under mina år som aktiv kvinnoläkare mötte jag många kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp. Det tog i och för sig många år i yrket innan jag första gången hörde en berättelse av en vuxen kvinna. Den handlade om om hur en man i förtroendeställning, en präst, förgripit sig på två unga flickor, min patient och hennes kompis. De hade kommit att prata om det i vuxen ålder och insett att de hade liknande upplevelser. Deras samtal ledde vidare till att min patient lärde mig något viktigt om samband mellan ”obegripliga” symtom och tidigare övergrepp. Hennes livshistoria var en av många som gjorde starkt intryck på mig och som präglat min inställning till detta fullständigt ofattbara fenomen, att vuxna människor tillåter sig sexuellt kränka barn.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Patrik Sjöberg. På liknande sätt var det i dialog med en kompis som varit med om övergrepp av samme tränare som han fattade sitt beslut att berätta om vad han varit med om. Eftersom jag varken känner Patrik eller hans numera avlidne tränare kan jag tillåta mig att känna enbart glädje och tacksamhet över att han offentliggör sin historia. Jag vet att det krävs ett stort mod att göra det.

Det är tystnad som gör det möjligt för pedofiler att fortsätta skada barn och unga.

Annonser

Jag blev farmor till mitt livs andra barnbarn i veckan. En efterlängtad flicka lät vänta på sig nästan två veckor efter datum för beräknad förlossning… och då blir barnet alldeles extra efterlängtat. Av dom vuxna….  jag är inte alldeles säker på vad som gäller för det stora syskonet. I det här fallet handlar det om en storebror på fyra år som varit kung i ett rike av åtminstone sju vuxna: pappa, mamma, mormor, morfar, moster, farmor, faster….. och nu ska positionen plötsligt delas med en ny aktris ….

Som av en händelse träffade jag idag mitt livs första lillasyster en stund idag och vi kom naturligt nog att tala om den nya lilla babyn och den nya familjekonstellationen. Vi påminde oss när vår yngsta syster kom till världen för 63 år sedan. Syster 1 var då två och ett halvt och var den som då var närmast till mamma-famnen. Jag kan fortfarande för mitt inre öra höra hennes förtvivlade skrik den första kvällen: ”hon har tagit min mamma, hon har tagit min mamma”. Själv minns hon sin känsla av djup förtvivlan, hon kan fortfarande återkalla den i minnet.

Barn idag är bättre förberedda på att det ska komma en ny familjemedlem än vi var på 40-talet. Tack och lov! Och föräldrar och övriga släktingar är bättre på att ge uppmärksamhet till det stora syskonet. Men jag tror att det ändå är viktigt att inse att det är en revolution i dens liv som måste dela med sig av famnar och av uppmärksamhet …att kanske behöva vänta på sin tur på ett nytt sätt.

I min föräldrageneration har det funnits många konflikter mellan syskonen i vuxen ålder, dvs. mellan min pappa och hans syster och bröder. När jag och mina systrar var yngre skrattade vi lite överseende åt det vi tyckte var trams…. små meningsskiljaktigheter blåstes upp till i vårt tycke orimliga proportioner. Vi slutade skratta när liknande fenomen började uppstå mellan oss….

Jag tänker att det är naturligt att känna avund och sorg när livet förändras av att man får ett nytt syskon….   och att  det är upp till de vuxna att stå ut med det, avstå från att moralisera utan istället normalisera…. och hjälpa barnen hantera de känslor som stundtals kan vara överväldigande. Om det inte sker kommer de känslorna att få ett eget inre liv och kan i vuxen ålder ”blomma ut” och ta sig helt galna uttryck. Vi har väl alla hört talas om vuxna syskon som blir osams om ett arv. Och inte bara osams utan fiender för resten av livet.

Det är så sorgligt. Vi behöver så väl våra syskon. Det är oftast med dem vi har de allra längsta relationerna i livet.

 

Det var Littfest i Umeå igår, Norrlands motsvarighet till Göteborgs bokmässa. Många härliga upplevelser av skilda slag. Det ojämförligt starkaste intrycket som dock inte kan sorteras inom kategorin härligt ..gjorde Anna Skaldeman. Ung, liten och tunn, rakryggad, klar och tydlig berättade hon om innehållet i sin bok ”Torsksverige – om sexslaveri i välfärdsstaten”. På 20 minuter lyckades hon få hår att resa sig, tårar att rinna, vrede att koka.  Hon beskrev hur hon under en resa i Asien ….samtidigt som Lukas Mooddysons film Lilja 4- ever var aktuell i Sverige …blev varse fenomenet trafficking som en global, lukrativ, snabbt växande affärsverksamhet.  Rika män köper sex som levereras av unga kvinnor och barn från fattigare områden. Det vanligaste är att en ung kvinna lockas med löften om ett bättre liv i ett annat land utan att veta att hon kommer att tvingas vara tillgänglig 24 timmar om dygnet för okända mäns sexuella behov, att hon kommer att skuldsättas och inte ha möjlighet att ta sig ur. Orden människohandel och slaveri verkar vara de mest adekvata beteckningarna. Ordet prostitution kan ge intryck av  uppgörelser mellan likvärdiga …och det handlar det ytterst sällan om.

Anna gav i form av en dikt en bild av hur en svensk välbeställd man med en fin bil släpper av sin vackra dotter för en balettlektion, kör en mindre sträcka, plockar in en annan ung flicka som han köper sex av, åker och handlar, hämtar dottern från balettskolan, kör hem till familjen och har myskväll.

Två vägar att göra motstånd mot denna vedervärdiga verksamhet:

1. Minska efterfrågan. Hur det ska gå till överlämnar jag till män att räkna ut. Anna hade en del förslag.

2. Bekämpa de ekonomiska klyftorna mellan länder och mellan olika klasser inom länderna. Det är lättare för mig att greppa. För att vi inte alla skulle gripas av hjälplöshet inför denna ohyggliga verklighet….nära 2 miljoner barn och unga kvinnor cirkulerar i världen på detta sätt…gav  Anna ett litet tips om vad vi alla kan göra: köpa rättvisemärkt kaffe istället för vanligt. Det kan ge en fattig familj råd att skicka sina döttrar till skolan istället för att lämna ut dem till att överleva …som sexslavar. Tänk…om det vore din dotter eller son som du inte kunde försörja!

Om någon störs av att jag skriver om män som köper flickor så kan jag meddela att även pojkar säljs, även kvinnor köper, men det är oftast män som köper även pojkarna.

Kära mina läsare, köp boken…och rättvisemärkt kaffe!

Media-”anden”  hörde min klagan….tack för det!!!!!

En viktig nyhet i Ekot idag har varit att kvinnors hälsa är eftersatt i ett globalt perspektiv.

Jag känner speciellt för barnen till alla de kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning. Här har Obama faktiskt bidragit konstruktivt eftersom han avskaffat ett gammalt grymt förbud mot att ge bistånd till organisationer som arbetar med abort. Tack för det Obama!

Jag lovar att inte klaga på media mera fram till jul åtminstone……

Nu kan jag inte härbärgera denna min åsikt längre…jag vill sluta irritera mig och det brukar hjälpa att formulera mig här… Det här med barnvagnar…jag har inte fört statistik men minst varannan barnvagn jag möter är vänd så att barnet …hur litet det än må vara….sitter med ryggen mot föräldern och ansiktet rakt ut i trafiken och mot alla mötande människor. Jag har alltid reagerat instinktivt emot att barn utsätts för så många stimuli som trafikerade gator och torg erbjuder….nu har jag egen erfarenhet för jag är lycklig farmor till ett barn som jag ibland hämtar från dagis. Att skjutsa honom på det sätt som jag försökt beskriva ovan är trist…jag ser inte vad han reagerar på, vet inte om han sover eller är vaken. Jag försöker hålla kontakten med rösten men det blir rätt livlös kommunikation. Numera vänder föräldrarna på min önskan (den tekniskt komplicerade) barnvagnen så att vi kan se på varandra, mitt barnbarn och jag. Och genast har vi båda mycket trevligare. Vi kan kommentera det vi ser tillsammans. Vi kan le mot varann, vi kan flirta, vi kan sjunga sånger och se varann i ögonen. Häromsistens fick jag bekräftelse av professor Hugo Lagercrantz och en brittisk studie. En intervju med professorn publicerades i Allt om barn där han bl.a. redovisar resultaten från studien….barn som åker med ansiktet framåt är mindre benägna att prata, skratta och interagera med sina föräldrar. De är mera stressade och sover sämre än sina kamrater som åker vända mot sin förälder. Detta publicerades i november men inget tycks hända i gatubilden.

Jag har en obehaglig känsla att föräldrar vill visa upp sina barn…det är dom väl unt  men inte på bekostnad av kontakten med barnet och barnets nattsömn, väl?

Nu sätter jag i halsen igen…..I det av mig mycket uppskattade programmet Medierna i P1 debatteras nu drottning Silvias ”utspel” i barnpornografi-frågan. Det man skjuter in sig på är siffran 50.000 försök varje dag att komma in på barnpornografiska sighter….som motiv för att man ska verka för ett förbud att titta på barnpornografiska ”alster”….

Återigen konstaterar jag att jag tycks leva i en annan verklighet än många andra, speciellt vissa män.

Spelar det roll om det är 50 000 försök eller 10 försök???

….så länge varje barnpornografisk bild betyder ett oerhört lidande för ett utsatt barn, ett lidande som inte ”går över” när fotograferandet eller filmandet är över ….utan sätter spår för livet…..

Jag råkar veta….på mycket nära håll ….detaljerna har inte sin plats här…..

Varför valde man i detta förträffliga program att debattera en siffra istället för vad s.k. tittförbud skulle innebära för lönsamheten i att lägga ut barnpornografiskt material på nätet?

Är det för att den kroppsliga verkligheten är alltför smärtsam????

Det borde inte vara en genusfråga…..både flickor och pojkar utnyttjas i denna mänskligt ovärdiga verksamhet.

Det borde inte heller vara en tryckfrihetsfråga….för mig är barns rätt att självklart inte utsättas för vuxna människors perverterade sexualitet…….en tryckfriheten överordnad dimension…..