Fairymary's Weblog

Archive for februari 2009

Sedan 1975 har vi i Sverige en abortlag som ger kvinnor rätt att avbryta sin gravidiet utan att behöva ange sina skäl fram till utgången av 18:e veckan. Vi har med andra ord gett kvinnor frihet att välja när de vill föda sina barn.

Jag menar att det är den enda tänkbara modellen för hur vi ska förhålla oss till abort. Vem skulle kunna veta bättre än den gravida kvinnan?

Nu har det på rätt löst faktaunderlag dykt upp en debatt om att kvinnor inte må använda aborträtten till att avbryta graviditet om orsaken är att hon väntar foster av fel kön.

Det är däremot ingen som helst debatt om hur rätt det är att med delvis allmänna medel ”göra barn på sjukhus”. I mitt minne finns ett morgonmöte på vår klinik då den kollega ….som för tillfället hade ansvar för vad vi då kallade fertilitetsmottagningen …..berättade att han hamnat i ett etiskt dilemma. Ett par hade bett om hjälp med konstgjord befruktning eftersom de aldrig hade tid att ligga med varandra. De hade båda krävande arbeten med mycket resor och andra åtaganden vid dygnets alla timmar. Kollegan hade betänkligheter om det var moraliskt försvarbart att vi på kvinnokliniken skulle bidra till att ett barn kom till världen i en sådan familjesituation. I den diskussion som utspann sig fick han ingen som helst hjälp från våra överordnade att avstå från att göra det som upplevdes enklast, nämligen att göra paret till viljes.

Det är lätt att ondgöra sig över abort och att vi då på kvinnans önskan tar liv. Det är betydligt svårare att förhålla sig till det ansvar vi axlar inom sjukvården när vi bidrar till att liv skapas. Sedan min kollega delade med sig av sin frustration har fertilitetskliniker växt upp som svampar ur jorden. I Danmark finns spermabanker skapats där kvinnor får hjälp att bli gravida, lesbiska par såväl som ensamstående.

Har vi rätt att hjälpa män och kvinnor till en graviditet även om vi undrar hur det blivande barnet kommer att få sina behov av omsorg och närhet tillgodosedda? Är det rimligt att använda skattemedel till sådan verksamhet?

Annonser

Jag hörde en nyhet i radion i går som påminde mig om denna från bibeln hämtade fras. En farmakologisk epidemiolog har konstaterat att rika människor får dyrare medicin mot högt blodtryck än mindre bemedlade …

…i strid med allmänna rekommendationer om vilken substans som ska vara förstahandsval. All medicin subventioneras av skattemedel. Stora summor skulle ha kunnat sparas för att användas till den gemensamma sjukvården om man hade valt lika medicin för samma symtom till rik såväl som fattig.

Att det inte råder likhet inför lagen har jag förstått om än inte accepterat. Att det inte råder jämlikhet vad gäller val av läkemedel är en ”magstarkare” sanning att smälta…..

Nu är det inte riktigt säkert att den dyrare medicinen har  bättre effekt men ändå……

Nu är vi där igen…så skört är tydligen vårt accepterande av den lag som ger kvinnor rätt att söka abort utan att behöva ange sina skäl.

 

Och o ve, att abortera bort kvinnliga foster…men, handen på hjärtat ni i Eskilstuna, vet ni verkligen att det var skälen? (Hur förhåller ni er i så fall till tystnadsplikten?)

 

I mina öron låter det som gissning från personal som arbetar med stora frågor i livets början….och de stora frågorna i livets början och slut väcker våra känslor…hur skulle det vara annars?

 

Jag har i många år hävdat att de barnmorskor och obstetriker som arbetar med liv i vardande ska ha regelbunden handledning så som pyskoterapeuter och socialarbetare har…därför att det väcker så starka känslor, utmanar ens egna mer eller mindre omedvetna värderingar och till och med ens egna erfarenheter av att vara ett utsatt barn. Rubriken på förstasidan i gårdagens SvD blev för mig en påminnelse om att det ibland ”rinner över” för personal som inte får hjälp att hantera sina fullt rimliga reaktioner…detta borde inte ventileras i media utan i ett slutet rum med sekretess….

 

Och handen på hjärtat kära läsare….kan någon av oss svära sig fri från att ha diskriminerat ett flickebarn till förmån för ett gossebarn, i klassrummet eller någon annanstans?  Eller ha ”tänkt fel” vad gäller könet på en betydelsefull person…vad sa ”farbror doktorn”?…jaså var det en tant? Advokaten…jaså var det en kvinnlig advokat? Eller gett en man högre lön än en kvinna för samma arbetsinsatser?

 

Mina ostyriga tankar går då till företrädare för abortmotståndet i USA…som utan att blinka tycker att det är OK att skicka unga män/kvinnor till att dödas eller gravt traumatiseras, fysiskt och/eller psykiskt i Irak…det spelar roll i vilken livsfas man dödar uppenbarligen…

 

Och jag överraskas av att jag plötsligt undrar varför det numera anses helt OK att abortera bort ett foster med Downs syndrom….men inte ett foster av ”fel” kön.

 

Mig tycks det som om den viktiga frågan kom i skugga … nämligen den hur vårdpersonal ska förhålla sig till den information om barnets kön som blivande föräldrar allt oftare efterfrågar…utan att bli osams med dem…

 

Det är en stor fråga som förtjänar en debatt helt frikopplad från kvinnors rätt att göra abort.

 

 

 

 

Jag gick en promenad igår med min dotter och min systerdotter. De bor i en annan stad än min och jag träffar dem alltför sällan…

 

Den ena av dem är polis. Vi kom att tala om att det förra året firades att det var 50 år sedan de första kvinnliga poliserna examinerades och gick ut i tjänst. Jag fick höra hur man firat det i den stad vi just vandrade omkring i. En lördag hade man t.ex. valt att ha kvinnor på alla poster i såväl inre som yttre tjänst och på alla befälspositioner. Man bjöd på tårta i centrala stan. Givetvis kom man då i samspråk med många människor. Någon hade svårt att tro att det verkligen ”bara” var kvinnor i tjänst hela dagen.

 

Någon sa: Vad gör ni om det händer något?

 

Femtio år är en kort tid…..

 

 

 

 

 

 

Jag kunde inte låta bli att fortsätta fundera över Else-Marie Lindgrens förslag om hur Reinfeldt skulle avsluta sina anföranden. Det är något i hennes uttalande som rör vid något inne i mig …..jag tror att det är att jag så innerligen gärna skulle vilja känna att våra politiker faktiskt vill just mig väl….

ja…faktiskt….så egoistisk är min känsla….och på den här bloggen har jag bestämt mig för att tillåta mig att vara självcentrerad….var annars får man lov att vara det?

Jag kan inte uppleva en sådan ärlig välvilja mot mig och oss andra medborgare när jag hör våra folkvalda tala…jo möjligen kan jag förnimma lite av det när jag lyssnar på Anders Borg…faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig…..jag tror att det var när han så tydligt tog ställning för svenska folket mot bankdirektörerna som den känslan ”bröt igenom”…

Åter till Reinfeldt och vad han skulle kunna lära av Obama….jag skulle önska att han kunde locka fram en känsla i mig att jag är delaktig i något stort och att vi nog ska fixa det tillsammans ….så kan jag känna inför Obama

Någon har föreslagit att Reinfeldt skulle avsluta sina anföranden med ”Gud välsigne Sverige”.

Med all respekt för goda ritualer…..vi är lite fattiga på sådana i vårt sekulariserade, rationella samhälle ….men det skulle kännas väldigt främmande om Reinfeldt skulle säga något som det skulle synas och höras lång väg att han inte trodde på.

Mina morgontrötta tankar går till den romerske senatorn Cato den äldre som gått till historien för att han brukade avsluta sina tal i senaten med frasen: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Så skedde också efter ett antal år.

Hur vore det med: ”För övrigt anser jag att Sverige är ett fantastiskt land med en mängd härliga kreativa innevånare som kommer att ta oss till en ny blomstringsperiod, där alla, stora och små, unga och gamla, känner sig ha en självklar plats och där alla får ta del av det överflöd vi skapar…och vi delar självklart med oss till alla som behöver i andra länder.

Jag utlyser härmed en tävlan om en lämplig fras som Reinfeldt kunde avsluta sina framföranden med.

 Här är plats till exempel för alla våra KBT-terapeuter!