En tunn hinna….
Posted on: september 18, 2011
Jag har varit borta från bloggandet en tid, upptagen av mycket praktiska saker….
Men nu behöver jag hjälp att reflektera över viktiga frågor … och det är till hjälp för mig att skriva…. tycker om att några läser vad jag skriver men saknar ibland kommentarer…. vare sig någon tycker och tänker lika eller vill opponera sig så är det så gott att få en röst tillbaka….
Jag läser just nu en bok av psykoanalytikern Ludvig Igra om ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”….
Hans utgångspunkt i livet är att vara barn till överlevare efter förintelsen …och att ha upplevt hur det rättssystem som gäller ena dagen plötsligt är utbytt mot ett helt annat nästa dag….. hans far som varit en jagad jude fick plötsligt en dag efter ryssarnas invasion en pistol i handen och erbjudande att skjuta tillfångatagna tyskar. Han förmådde inte….
Hos det lilla barnet Ludvig blev den logiska konsekvensen att det vilken dag som helst kan skifta igen …. och så sker i världen hela tiden….som vi alla kan bevittna…
Vi som inte upplever det på nära håll invaggas nog i en trygghet som jag ser som falsk….vi tror vi vet vad som gäller, i vårt land, i vår umgängeskrets, i våra nära relationer…..
Det är när otryggheten kommer in i de nära relationerna som det blir som smärtsammast tänker jag….. eller i de relationer där vi är mycket beroende….
som när vi behöver sjukvårdens hjälp för att bevara liv och hälsa….
Därmed är jag tillbaka till gårdagens tema….
5 svar to "En tunn hinna…."
oktober 7, 2011 den 9:56
Mary: Var det skönt att vara ifrån bloggandet ett tag? Visst är tryggheten i tillvaron på sätt och vis en chimär. Allt kan slås sönder när som helst. Pratade med tre av mina barnbarn igår vid middagen hur det var förr. Hur alla sov i ett rum och husdjuren låg nästan intill för värmens skull. Låtsades att suggan låg i hallen och nöffade och gjorde ljud och hur det läta när smågrisarna diade. Så pekade jag på kökssoffan och sa att vi skulle sova där allihop på halmmadrasser. Varvid en sa: Men vad ska vi ha för täcke? Då sa den äldsta att vi skulle stoppa ull och halm i en säck. Det skulle bli så varm och skönt. Och i vedspisen skulle en skön eld brinna. Brukar berätta för dom att det finns barn som bor på soptippar och kanske inte har en kudde och en filt till natten. Då blir dom så ledsna. Men det är bra för dom att känna till. Hur det är i världen: Så man vill gråta.
oktober 7, 2011 den 19:43
Helena, jag saknade nog bloggandet lite men hade så mycket annat omkring mig att jag inte kände nån riktig inspiration ….
Ja tänk hur mycket som förändrats på några år. Den kvinnliga rösträtten har varit på tapeten ett tag och det är svårt att tänka sig att ens kära mormor inte hade rösträtt förrän hon var bra mycket över 30. Bra att tala med barnbarnen om att allt vi har inte är självklart…..
Fairymary's Weblog 
oktober 2, 2011 den 10:31
Det är svåra frågor du tar upp….
En människa formas på olika sätt under sin uppväxt, historia skrivs. Vi tolkar utifrån upplevelser och möten. Men vi kan aldrig veta vem och vad vi möter på vägen.
Människan är dock en social varelse och vi föds med ett beroende av att andra handlar välvilligt eller åtminstone förutsägbart. På så sätt invaggas vi i att känna någon form av trygghet. När den tryggheten rubbas så blir det knepigt.
Ditt första inlägg om läkaren som….där kan jag känna en frustration över att det dragit ut så på tiden innan beslut fattas och det i sig skapar en otrygghet om vem kan man lita på. Omständigheterna i detta fall vet bara de som var närvarande och med all säkehet har det tolkats utifrån den situation var och en befunnit sig i.Konsekvenserna blir i slutändan att det måste finnas tydligare regler och dokumentation om det nu är möjligt.
Eftersom jag varit med om mycket i livet och sjukhuset varit/är mitt andra hem kan jag med mina erfarenheter säga att jag i princip alltid mötts av kompetenta och mötande människor, läkare som annan vårdpersonal. Jag vet dock att alla inte haft den förmånen och jag har full förståelse för att det existerar.
När det gäller rättssystemet är det på samma sätt som inom vården…det är så viktigt att bli mött.Där har jag dock gjort andra erfarenheter och det har varit mycket svårt att tolka vad som förväntas samtidigt som man känner sig ”liten”. Att få känna trygghet i de ramar som finns är livsviktigt eftersom det då blir möjligt att resa sig även om man ”ligger”.
När otryggheten kommer in och det känns som om inget blir ”rätt” handlar det om att någonstans i kaos skapa jämnvikt och försöka ställa sig tillbaka på plattformen där trygghet fanns och se på sig själv med ”snälla ögon” Jag säger inte att det är lätt men någonstans måste man våga tro;-)
oktober 2, 2011 den 11:32
Tack för din kommentar och dina viktiga insiktsfulla reflektioner Ingela! När jag läser vad du skrivit kommer jag plötsligt att tänka på ett citat av Tove Jansson. Det är Too-ticki hon vid något tillfälle lägger orden hos: ”allting är mycket osäkert och det är just det som gör mig lugn”…. jag tänker att den repliken förutsätter en existentiell trygghet som jag tror skapas i det lilla spädbarnets allra första tid, det är då barnet får en föreställning om vad för slags värld den hamnat i.
Ja visst måste man våga tro! Annars kanske man missar det goda i livet!
oktober 2, 2011 den 12:22
Eller som Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet” hon har skrivit mycket klokt denna kvinna! Den beskriver både ängslan, att gå vägen, våga och insikten att allt kan ordna sig!