Fairymary's Weblog

Posts Tagged ‘läkare

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

En av mina väninnor närmar sig dagen då hon ska gå i pension…hon är inte den enda givetvis eftersom jag umgås med många mig ungefär jämnåriga

Min väninna kommer att få en mycket låg pension…hon oroar sig mycket för om hon kommer att kunna klara sig på den. Hon är lärare…och har som många av sina kollegor med liv och själ ägnat sig åt barn och ungdomar…det är en fröjd att höra henne berätta härliga episoder om möten med inrikes och utrikes födda … mer eller mindre kärleksfullt hanterade av liv och samhälle…

Men nu handlar det om hennes pension…..hon lever skild från en man med vilken hon uppfostrat två barn….när de var små arbetade hon halvtid för att hinna ta väl hand om barnen ….och även honom….han är läkare och sålunda mer välbetald…men det är också ett yrke där det gäller att ligga i om man ska göra karriär…så min väninna tog hand om hus och hem, matlagning, tvätt och städning, betalade räkningar och annat trivialt …medan maken gjorde karriär…

… vad gällde det ekonomiska försäkrade han henne att hon inte skulle behöva oroa sig för sin framtida ekonomi för han hade pengar som skulle räcka för dem båda…

Nu bar det sig inte bättre än att kärleken inte höll för livets påfrestningar. Mannen har ny familj och min väninna räknar med att leva ensam på sin ålderdom….. ….de pengar som maken hade förespeglat skulle räcka för dem båda är han nu inte benägen att dela med sig av till min väninna….

En ganska vanlig berättelse ur livet…..

I nätverket Facebook finns ett upprop ”höj vårdlönerna”. Jag vill göra reklam för det!

När jag var ung läkare i början av min specialistutbildning arbetade jag på en kirurgisk klinik. Ett av de första ingrepp jag fick förtroendet att utföra var att åtgärda förhudsförträngning hos små pojkar. (Det var en medicinsk indikation för vad som i religiösa sammanhang kallas omskärelse.) Min instruktör och lärare var med min chefs välsignelse undersköterskan Iris. Jag tyckte inte alls att det var någon lätt operation. Mina nybörjarhänder (handskstorlek 6) kändes jättelika inför de små organen, mina ögon hade det inte helt enkelt att orientera bland de små lättblödande skikten. Men Iris var alldeles trygg. Hon hade undervisat andra före mig och visste precis var saxen skulle klippa och var stygnen skulle sättas. Resultatet blev lyckat; ingen av mina små patienter kom till skada och en av mina chefer tänkte sig en framtid som barnkirurg för mig.

När jag var ”portvakt”, dvs. jourhavande läkare på akuten där man kunde expediera gott och väl 40 patienter på en förmiddag – det var alltid flest på förmiddagarna – var det syster Kerstin eller syster Ulla-Britt eller någon annan av de jämnåriga sjuksköterskorna som backade upp mig. Jag minns det som en snitslad bana; rätt instrument var framlagt när den ”lilla kirurgin” skulle tillämpas; röntgenremissen fanns till hands när röntgen skulle utföras. Om den medföljande sköterskan ansåg att fallet ifråga var för svårt för min kompetens meddelade hon diskret men tydligt var närmaste överordnade befann sig.

Första gången jag i min blivande hemmaspecialitet obstetrik-gynekologi insåg att en liten människa skulle behövas hämtas ut i världen med sugklocka ringde jag min bakjourande överläkare och bad om hjälp. Han frågade vilken barnmorska som var i tjänst. När han hörde att det var den nyligen pensionerade sommartjänstgörande syster Zaida fick jag hans välsignelse att utföra ingreppet utan att han stod bakom ryggen.

Att jag lärde mig ”söva” och intubera patienter inför kirurgi av trygga narkossköterskor var alldeles naturligt.

Ett ansvarsärende för många år sedan då dialyspatienter fått felaktig vätska i sig gjorde starkt intryck på mig. Den enda legitimerade yrkesutövare som blev fälld var en sjuksköterska. Jag minns diskussioner om dåliga rutiner och med mina egna erfarenheter av sjukvård tyckte jag mig veta att den som är ansvarig för rutinerna är läkare i överordnad position. Det blev ett uppvaknande för mig om vilket oerhört medicinskt ansvar sjuksköterskor tilldelades.

Under en period i min yrkeskarriär upplevde jag diskrepansen mellan det medicinska ansvaret och lönen som oerhört generande i relation till mina kvinnliga arbetskamrater. I mitt nätverk av kvinnliga kollegor talade vi om ”löneskulden” som många av oss kände, dvs. dåligt samvete inför ett förhållande vi inte kunde påverka.

Idag när det är ett faktum att kvinnliga kollegor ofta har lägre lön än manliga med motsvarande meriter så undrar jag hur mycket denna ”löneskuld” omedvetet spelat en roll.

Det kom en ny generation undersköterskor och sjuksköterskor efter Iris, Kerstin, Ulla-britt och Zaida. En mig närstående sjuksköterske-elev var tongivande i en årskurs där man tyckte att man skulle utbilda sig till mera seriösa arbetsuppgifter än att bli servicepersonal för läkare. Ämnet omvårdnadsvetenskap föddes lite senare och stärkte yrkesidentitet och självkänsla hos många sjuksköterskor. Att även sjuksköterskor skulle utförligt dokumentera vad de gjorde med patienterna blev viktigt. Jag har en ögonblicksbild på min näthinna från en promenad i en sjukhuskorridor: genom den öppna dörren till datorsalen ser jag fyra sjuksköterskor ivrigt knappande. Vad de skrev vet jag förstås inte; det var bara i mina ögon ett helt nytt scenario jag bevittnade.

Jag blev ibland delaktig i ”systrarnas” samtal om hur orättvis löneskillnaden upplevdes. En barnmorska med 35 år i yrket berättade att hennes son som just lämnat gymnasiet fått ett jobb med högre lön än sin mamma. Med viss bitterhet kunde några i personalrummet uttrycka att man att man faktiskt inte var avlönad för att utbilda de unga underläkarna.

Ungefär vid samma tid hörde jag en kollega som många år varit sakkunnig i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd berätta att i åtskilliga ansvarsärenden var dåligt arbetsklimat på en arbetsenhet ”boven i dramat”.

Jag var väldigt glad häromåret när Kommunal i röda jackor stod upp för att ”ta fajten” för högre löner. Jag hejade på allt vad jag kunde i min närmiljö. Så snopen och besviken jag blev när Kommunal ”la sig” strax innan vi trodde att det skulle bli ett ordentligt lyft i rätt riktning.

Jag känner starkt för uppropet ”Höj vårdlönerna”!