Archive for mars 2010
Déjà vu
Posted by: fairymary on: mars 29, 2010
Bjästadramat har förstås berört även mig de senaste dagarna. Men jag har känt mig ovanligt ordlös. Jag inte haft den minsta drivkraft att formulera mig på min blogg eller ens kommentera på någon av de få bloggar jag besökt. Jag har glatt mig åt att många nyanserade och kloka synpunkter har verbaliserats …och känt att eventuella synpunkter från mig varit överflödiga…
Jag har tillbringat några dagar i en vacker och skyddad miljö omgiven av granskog och hav. Där har jag i lugn och ro kunnat samtala med en vän om viktiga saker i livet och också om fenomenet ”Bjästa”. Där gick det upp för mig att min ordlöshet hänger ihop med ett drygt 15 år gammalt trauma.
I början på 90-talet var jag inblandad i ett drama omkring en ung kvinna som varit utsatt för grova övergrepp av en sin pappa. Jag var först inblandad i egenskap av gynekolog och intygsskrivande läkare, senare i en förtroendefull patient-läkarrelation. Jag var också kallad till rättegångar som vittne respektive sakkunnig. Delar av den information jag har omfattas av min tystnadsplikt. Annan information har varit allmän egendom….och vad gäller den senare känner jag mig fri att skriva om den ur mitt perspektiv.
Denna unga kvinna blev krossad av vuxenvärlden. Hon fick till en början stöd av BRIS och av den barnspykiatriska kliniken. En anständig polisutredning gjordes. Pappan åtalades. Han dömdes så småningom till 10 års fängelse.
Det fanns även då en stark strömning i samhället som tog strid för förövare och som misstänkliggjorde offret. Strömningen gestaltade sig bl.a. i en känd advokat som tog som sin uppgift att rentvå dömda pappor. Det fanns en yrkesgrupp som kallade sig vittnespsykologer. Och det fanns medidadrev……
Kvinnan beskrevs som en ondskefull häxa som inget annat ville än att krossa sin pappa. Pappan blev frikänd. Mediasverige applåderade. Och glömde.
Den kvinnan som då krossades av vuxenvärlden borde nu vara 36 år. Jag vet inte om hon lever, i så fall hur.
Omkring Bjästa har det nu uppstått en mediastorm till stöd för utsatta flickor….
Jag är glad åt att något tycks ha hänt vad gäller tilltron till barns berättelser om övergrepp. Jag är glad över att Katolska Kyrkan tycks vilja ta itu med övergrepp som under årtionden tystats ned men tankar jag tänker är:
….om den unge Oskar i Bjästa istället varit en etablerad vuxen med ett nätverk av andra inflytelserika vuxna ……istället för en tonåring????
Hade då Uppdrag gransknings reportage fått ett sådant mottagande som det fick?
Min hjältinna heter idag Amanda Ögren
Sjuk vård
Posted by: fairymary on: mars 18, 2010
Jag skrev för en tid sedan om mina sorgsna före detta arbetskamrater på min gamla klinik. ”Det är inte roligt längre”, ”vi måste göra oss otillgängliga”, ”ingen av de beslutande intresserar sig för vad vi gör, bara för hur mycket vi ska spara”……
Igår och idag har jag utifrån stött på de barrikader inför vilka sjukvårdspersonal numera jobbar. Telefonsvarare, tryck 1, tryck 2, tala in ditt telefonnummer….i bästa fall: du kommer att bi uppringd kl. si och så, i andra fall: vår kö är nu full, återkom imorgon…..
P.g.a. förtvivlan över en nära väns hastiga odiagnosticerade synförsämring lyckades jag med konsttycket att bli uppringd av en sjuksköterska efter bara en timme. Jag försökte lägga band på min upprördhet….hon är inte personligen ansvarig för vad som sker. Jag fick veta att ”väntelistan är en katastrof”…..
Igår var en av de stora nyheterna att Socialstyrelsen tänker utkräva böter från Stockholms läns landsting för att de inte kommit tillrätta med sina överbeläggningar….
Herre Gud, varför tror ni att man överbelägger? För skojs skull? Jag ser för min inre bild stressade jourläkare som av medicinska skäl inte kan skicka hem SJUKA människor. Sjuka människor kan kanske ses som ett administrativt problem, men glöm för guds skull inte att det är MÄNNISKOR vi talar om. Ibland vet jag inte vilka som är mest utsatta, de sjuka eller personalen. Det är bara en tidsfråga innan också personalen är patienter……så som de behandlas av sina arbetsgivare……
Jag kan inte se annat än att ett stort bötesbelopp innebär ytterligare sparkrav med åtföljande belastningar på den personal som fortfarande orkar.
Det måste finnas ett annat sätt att tänka……
Tack gode Gud att jag inte behöver arbeta inom vården mer. Hjälp mig att hålla mig frisk så att jag inte behöver anlita den.
Fairymary's Weblog 
Senaste kommentarer