Fairymary's Weblog

Archive for februari 2010

Jag såg Kvällsöppet med Ekdahl i TV4 igår kväll. Temat var sexuella trakasserier inom teatern. Om hur regissörer och andra män med makt utnyttjar den för att tillfredsställa egna sexuella behov. Om hur skådespelerskor i en bransch där det inte råder särskilt stor anställningstrygghet inte vågat tala. Om hur många nu upplever lättnad över att det nu är möjligt.

Och så uppträder ….som vanligt skulle jag nästan vilja säga….en kvinna som tar på sig att föra männens talan….kvinnor tar minsann också för sig, kastar sig i famnen, lägger sig i sängen….det var denna gång Marianne Ahrne som tog på sig uppgiften. Hon menade att det var svårare för en man att säga nej tack till en sexuell invit….av artighet….

Jag kände först bara  ite förvirring över hennes utttalanden. Inte för att jag inte tror att det kan vara sant…mera för att det var inte kvällens tema.

Sen när programmet väl var slut och jag funderat lite förstod jag vad min förvirring…och lätta olust …stod för.

Jag tycker att det skulle vara klädsamt …och faktiskt mera trovärdigt …om de män som nu eventuellt också känt sig sexuellt trakasserade kunde framträda själva och föra sin egen talan.

Däremot kan jag som älskare av teaterkonsten i alla dess former helt och fullt instämma i vad Marianne Ahrne sa som slutreplik….ungefär: vi begär av skådespelare att de på scenen ska visa upp sin nakna själ och då är det vår uppgift att ”bära dem på händerna” emellan scenframträdandena. Jag omtolkar det som att vi ska måna om deras välbefinnande….

Självklart….

men Marianne Ahrne…jag tror att vi kan överlåta till män att ta eget vuxet ansvar och själva redovisa vad de tänker och känner….

Annonser

Jag tycker att jag varit lite gnällig en tid….påtalat saker som inte är som jag skulle önska. Så idag tänker jag överraska mig själv med att berätta om något jag är glad över.

Jag är så innerligen glad över mina vänner. Den första starka upplevelsen av hur oerhört viktiga mina vänner är var när det brann i vårt radhus 1989. Där stod jag och mina barn i vad vi hade gått hemifrån i på morgonen, det var middagstid och vi var hungriga…..

Min syster och svåger….som också var mina vänner…inte alls självklart….men så var det….bjöd på middag och logi för natten…och ända tills jag lyckades ordna en tillfällig bostad på rimligt avstånd från mina barns skolor. Följande dag kom en väninna utrustad med plasthandskar och tåliga kläder och hjälpte mig att ta ut viktiga saker.

Jodå, vi hade en försäkring och en saneringsfirma kom och tog med sig allt så småningom….men de där första skälvande timmarna var det så tydligt att man kan klara sig utan saker men inte utan vänner.

Och så är det fortfarande i livet fast jag ibland glömmer att uppskatta det för vad det är värt. Nu har jag ett problem i mitt hus på landet, nämligen frusna vattenledningar. Endera dagen kommer en av mina manliga vänner som börjar bli bekant med anatomin i min vattenförsörkning för att hjälpa mig få ordning på det. En annan vän erbjuder mig sin gästsäng, en väninna skickar min post till mitt stadsviste så att jag kan betala mina räkningar…..hon har dessutom hållit mina blommor vid liv medan jag varit borta. På grund av den kärva vintern har hon både fått skotta snö och tina upp fruset lås …..och ytterligare en vän plogar vägen regelbundet…..

Och vänner att dela tankar och drömmar med har jag också…

Etiketter:

De senaste 24 timmarna har jag varit med om följande.

1. Träffat före detta arbetskamrater på min gamla klinik. Människor som jag minns som glada, professionella och mycket  engagerade såg ut som slokande blomster. Håglösa blickar…uttalanden som:

-det är inte roligt längre

– inga patienter är välkomna hit

-vi måste utestänga patientgrupper

– vi är oåtkomliga per telefon….

2. Talat i telefon med en mig mycket närstående person. Hon är synnerligen arbetsvillig och uthållig. I två år har hon kämpat med ett svårt smärttillstånd. Nu när det håller henne vaken om nätterna så att hon sover max 3 timmar per natt har hon äntligen fått en remiss till den specialistklinik hon borde ha varit på för länge sedan. Idag har hon fått besked att remissen är tillbakaskickad för att man inte kan åtgärda tillståndet. Utan undersökning konstaterar man det.

3. Fått ett meddelande från en kär vän. Hon har slitit på sin kropp mer än de flesta, arbetat och arbetat trots att hon haft åkommor som vem som helst annan skulle ha ”gått i däck” för, genomgått operationer som  skulle ha passiviserat de flesta i veckor efteråt. Hon älskar sitt jobb….sista tiden har hon accepterat 25 % sjukskrivning för att hon faktiskt inte orkar heltid längre. Igår berättade hon att hon inte får sin deltidssjukskrivning godkänd.

Är det så här vi vill ha det i Sverige?

Jag läser då och då lite i tidningarna om den avgångne polischefen, som är misstänkt för våldtäkt och förberedelse för grov våldtäkt mot barn. Helst vill jag hålla det ifrån mig för det väcker minnen av en smärtsam period i mitt liv, då jag i min yrkesroll konfronterades med misstankar om liknande brott begångna mot en av mina patienter…även den gången av i samhället högt upsatta människor. Men det är svårt….

Idag finns en artikel i DN:s nätupplaga som jag tycker om. Psykolog Martin Grann citeras: ”Jag tror förklaringen ligger …i den mänskliga naturen och i människans mörka sidor”.

CG Jung, en av mina inspiratörer i livet, talar om dessa mörka sidor som Skuggan. Det är inte alldeles lätt att kännas vid sin egen skugga. Ändå tror jag att det är enda vägen till ett bättre samhälle, att vi alla tar ansvar …var och en för sina mörka sidor. Lär känna dem, erkänner dem, medvetandegör dem. Ingen av oss kan förändra någon annan. I bästa fall kan jag förändra mig själv.