Fairymary's Weblog

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Det blev en lång och stundvis förvirrad bussresa i decembermörkret. Oroliga grupper resenärer som skulle söderut eller norrut formades på den stora byggplats som ska bli Härnösands resecentrum. Anslagstavlan meddelade bara att tåget var inställt och skulle ersättas av buss; ingen anvisning fanns om var denna buss skulle uppträda. De som var något så när hemtama i stan pekade till höger om stationshuset och sa att reservbussar brukade köra upp där men eftersom stora grävskopor nu höll på att bearbeta marken så var man tveksam till den tanken.

Så intuitivt drogs vi åt andra hållet…. men inte syntes det nån buss fast avgångstiden både närmade sig och passerades. Det roliga är att man börjar prata med varann! Någon initiativrik ringer en servicetelefon men blir inte så mycket klokare av det. En annan hävdar att hon har talat om att hon ska vara på Arlanda en viss tid för då går henne plan. En tredje suckar för att ersättningsbussen söderut kommer att gå samtidigt som det tåg han ska resa vidare med just kommer att ha lämnat Sundsvall. Bekymmersamt.
Så dyker det upp en Byberg och Nordin-buss nära där vi står. Hopp tänds. Kö, förhandling. En del framför mig kliver tillbaka besvikna. När det blir min tur ser den magiske chauffören  mig i ögonen och säger ”om det är till Umeå du ska så ska du åka med mig”. In i varm buss! Glest med folk. Skönt! Fast jag bespetsat mig på resa med det upplysta Norrtåget, där jag skulle ha glidit hem på blanka skenor på knappt mer än 2 timmar slappnar jag av och tänker att vi ändå lever i ett välordnat land. Bussen kommer att ta c:a 3 timmar tror vi då.
Då får chauffören besked att han ska samla ihop ytterligare ett litet gäng som kommer, oklart varifrån, men han ska ta in också dom i vår värme. Självklart, vad annars? I kylan måste vi hålla ihop! Vi finner oss alla även om de flesta nu insett att eftermiddagens tidsplanering gått helt åt skogen. Och åt skogen far vi så småningom…..vackra snötyngda granar utanför fönstret tröstar…..
I Örnsköldsvik far vi fram och tillbaka mellan Resecentrum och Öviks norra …..återigen är chauffören övertygad om att det är allas vår plikt att ta in ytterligare ett gäng resenärer från en buss som är på väg, det är nog från Kramfors den här gången …. och det dröjer. Så väller det in ett gäng tysta, lite sammanbitna människor som ser ut att vara på väg hem från jobbet. Är det en känsla av uppgivenhet jag fångar?
Sen angör vi Resecentrum efter Resecentrum. De ligger som ett pärlband, alla en bit från  E4:an. Jag tror Husum ser bäst ut från utsidan i alla fall. I Hörnefors kan man fantisera om att man landat på månen i en science fiction-novell. Vilka byggen!
Vid Umeå Östra töms bussen nästan. Chauffören vänder sig mot oss kvarvarande själar och föreslår att vi ska dra till Spanien! Med honom skulle jag kunna dra nästan var som helst tror jag! Innan han körde in i Umeå tackade han oss alla för att vi var så underbara och inte klagade!
Luttrade norrlänningar klagar inte…..

Jag såg Kvällsöppet med Ekdahl i TV4 igår kväll. Temat var sexuella trakasserier inom teatern. Om hur regissörer och andra män med makt utnyttjar den för att tillfredsställa egna sexuella behov. Om hur skådespelerskor i en bransch där det inte råder särskilt stor anställningstrygghet inte vågat tala. Om hur många nu upplever lättnad över att det nu är möjligt.

Och så uppträder ….som vanligt skulle jag nästan vilja säga….en kvinna som tar på sig att föra männens talan….kvinnor tar minsann också för sig, kastar sig i famnen, lägger sig i sängen….det var denna gång Marianne Ahrne som tog på sig uppgiften. Hon menade att det var svårare för en man att säga nej tack till en sexuell invit….av artighet….

Jag kände först bara  ite förvirring över hennes utttalanden. Inte för att jag inte tror att det kan vara sant…mera för att det var inte kvällens tema.

Sen när programmet väl var slut och jag funderat lite förstod jag vad min förvirring…och lätta olust …stod för.

Jag tycker att det skulle vara klädsamt …och faktiskt mera trovärdigt …om de män som nu eventuellt också känt sig sexuellt trakasserade kunde framträda själva och föra sin egen talan.

Däremot kan jag som älskare av teaterkonsten i alla dess former helt och fullt instämma i vad Marianne Ahrne sa som slutreplik….ungefär: vi begär av skådespelare att de på scenen ska visa upp sin nakna själ och då är det vår uppgift att ”bära dem på händerna” emellan scenframträdandena. Jag omtolkar det som att vi ska måna om deras välbefinnande….

Självklart….

men Marianne Ahrne…jag tror att vi kan överlåta till män att ta eget vuxet ansvar och själva redovisa vad de tänker och känner….

Annandag jul. Inga gäster. Bara dottern och jag i soffan framför julgranen. Lite bestyr med att hålla brasorna igång i kök och sal. Och hämta in ved. Fridfullt fast stormen ligger på farstudörren så man nästan inte får upp den…men i gengäld skjuter den på när jag bär hem min fulla vedkorg…

Du ser ut som nån från 1800-talet när du hämtar ved säger dottern. Jag skrattar …det är den enda strapats jag behöver utsätta mig för idag… får en liten tankeställare om hur bra vi har det jämfört med förmödrarna som inte hade något kylskåp fyllt med vällagad näringsrik mat…och ingen varmvattenberedare och ingen tvättmaskin. Inte ens tvättmedel, de gjorde själva tvättmedel på aska…och lut tvättade min mormor i

Som en liten påminnelse om forna tider använder jag aska till att göra ren glasrutorna i braskaminen. Suveränt rengöringsmedel så …men till kläder…nej tack….

Jag känner mig just nu så innerligen tacksam för allt som fungerar. Jag har varit borta från min röda stuga ett par veckor i december och då passade det på att bli jättekallt här, så kallt så att trots alla försiktighetsåtgärder …inklusive granne som tittade till och tappade  lite vatten ibland… så frös vattenledningen in till duschrummet…panik….det planerade idylliska julfirandet hotat….ringa till vän….det är klart jag hjälper dig…in med värmefläkt….och efter två dygn rann vattnet igen….så nu uppskattar jag så det som jag vanligen tar för självklart…tänk att man ska behöva förlora det för att förstå vad det betyder…

God fortsättning på helgdagarna alla mina besökare och kommentatorer….

Media-”anden”  hörde min klagan….tack för det!!!!!

En viktig nyhet i Ekot idag har varit att kvinnors hälsa är eftersatt i ett globalt perspektiv.

Jag känner speciellt för barnen till alla de kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning. Här har Obama faktiskt bidragit konstruktivt eftersom han avskaffat ett gammalt grymt förbud mot att ge bistånd till organisationer som arbetar med abort. Tack för det Obama!

Jag lovar att inte klaga på media mera fram till jul åtminstone……

Helhet

Posted on: april 1, 2009

Jag var helt oförberedd på gårdagkvällens upplevelse. Min väninna hade bokat biljetter åt oss ….vi skulle lyssna på en estradpoet. Namnet sa mig ingenting. (Jag måste med viss genans erkänna min brist på bildning inom många områden).

Redan i foajén kände jag en förväntansfull stämning…förmedlad av många av mina goda vänner som visste mera om vad som komma skulle. Vi bänkade oss, fullsatt salong, 370 människor publik…

Så kom han in på scenen. En ensam man, klädd i svart kostym och vit skjorta med en slokhatt över ett burrigt hårsvall…två enkla strassmycken, det ena i hatten, det andra  på kavajen. I två och en halv timme trollband han oss ….med att dela med sig av sina dikter…..Björn K Öijer…..

Jag vet inte vad som fångade resten av publiken…. för mig var det HELHETEN….från kroppsspråk och klädsel, röst, mimik, fokusering, explosivitet, total närvaro i den egna kroppen och samtidig medvetenhet om oss, publiken …var och en i salongen….alla var vi inbegripna i hans ”allihopa” när han tackade för applåderna. Språket, dikterna var bara en del av det HELA. Spektrumet av känslor: vrede, ömhet, vemod, sorg, attraktion, bitskhet, aggression, hopp, drömskhet…jag minns inte allt….jag har det säkert registrerat någonstans i kroppen…en självklar humor och självdistans….

Han tycktes ha lika svårt att skiljas från oss som vi från honom när det var över…

Tänk om en enda av våra politiker kunde tala med en sådan övertygelse …..

Hos en av mina favoritbloggarvänner har det uppstått en liten debatt om manligt och kvinnligt …detta eviga ämne…. Så varför inte utnyttja mitt eget utrymme och skriva en liten betraktelse.

Jag har tillbringat många timmar av mitt liv på en förlossningsavdelning. Under mina tidigaste år var barnmorskans första uppgift ….näst efter att varsamt förlösa…..att meddela de nyblivna föräldrarna om de begåvats med ett gossebarn eller ett flickebarn. Nästa information handlade om att alla fingrar och tår fanns med…(vilket de mirakulöst oftast gör).

Så skedde en maktförskjutning inom vården från personal till patienter….på förlossningen innebar det bl.a. att barnmorskan inget sa om könet utan la barnet på mammans mage (i den mån hon låg ned) ….och överlät till föräldrarna själva att utforska könet ….och fingrarna….dock fortfor frågan om könet att vara den första… den klassiska frågan: ”vad blev det?”  besvarades aldrig med svaret ”ett barn”….

De flesta av oss har svårt att förhålla oss till en människa vars kön är svårt att bestämma. Jag har en god vän som förutom att vara manlig….i alla de bemärkelser jag lägger i ordet …också är mycket vänlig, kunnig och klok. Han har dock en tendens att ge ett ”feminint” intryck…och det har smärtat mig att så många har uttryckt olust, aggressivitet och till och med löje eller äckel inför hans person….

Regnbågsfolket har i någon mån rubbat de ingrodda föreställningarna om vad som kännetecknar en man respektive en kvinna. Jag tar tacksamt emot den utmaningen….men hos många väcker det återigen aggressioner och förakt. Föreställningen om att det i homosexuella par ändå finns en kvinna och en man lever kvar.

Varför är det så viktigt att veta könet? Jag stannar där så länge……

I dessa dagar, käre Sigmund, finns det människor som talat om den österrikiska folksjälen som förklaring till varför ett förfärligt brott begåtts i ditt land. Hundratals journalister från hela världen har vallfärdat för att andas in atmosfären kring en domstolsförhandling de inte ens fick bevittna.

Jag kan inte låta bli att tänka på dig i detta sammanhang, min högt ärade kollega. Jag har imponerats av ditt mod att redan 1896 publicera en artikel, där du framförde teorin att sexuella övergrepp i barndomen var förklaringen till vissa egendomliga symtom hos vuxna kvinnor. Du var redan en erfaren kroppsdoktor och ditt genuina människo-intresse hade fått dig att respektfullt lyssna till många kvinnors berättelser. Det var viktiga förtroenden du fått ta del av.

Blev du förvånad över att dina fynd möttes av isande tystnad, ja rentav utfrysning från både kollegor och andra värderade medlemmar av borgerskapet i din vackra stad Wien?

Trodde du egentligen själv någonsin på den märkliga teori du sen framförde om att du missuppfattat kvinnornas berättelser… och att det i själva verket skulle ha varit små flickors sexuella lust till sina fäder som fått dem att fantisera om att de faktiskt ”gjorde det” med sina pappor? Eller var det bara ett smart sätt att ta dig ur den knipa du faktiskt hamnat i? Hur skulle du kunna försörja dig om de besuttna inte ville skicka sina hustrur, döttrar och systrar till dig?

När man nu drygt 100 år senare hittade en kvinna och hennes barn inlåsta i ett källarutrymme skulle det inte ha hjälpt att försöka bortförklara fyndet med att hon haft sådan lust till sin far att hon krypit in där för att riktigt få rå om honom….

Käre Sigmund Freud i din himmel….jag hoppas att du känner dig stolt över att du vågade publicera dina iakttagelser 1896…och rentav bekräftad i din första teori.

Vet du, jag tror inte att det handlar om någon österrikisk folksjäl. Jag har varit med om något liknande i mitt karga hemland. Jag vet vad det innebär att bli utfryst av både kollegor och andra för att man vågade tro på det otroliga…

….i ”min” domstol sa man att det kan inte vara sant för att sådan grymhet är inte möjlig…jag vet andra som sagt att pappor gör bara inte sånt mot sina barn

….det är några år sedan nu som jag förlät dig att du tog tillbaka det du nog innerst inne visste var sant….  

Jag tror att du delar min sorg och förtvivlan över alla kvinnor som faktiskt blev dubbelt kränkta…. först av övergrepp och sedan av omgivningens misstro.