Fairymary's Weblog

Det blev en lång och stundvis förvirrad bussresa i decembermörkret. Oroliga grupper resenärer som skulle söderut eller norrut formades på den stora byggplats som ska bli Härnösands resecentrum. Anslagstavlan meddelade bara att tåget var inställt och skulle ersättas av buss; ingen anvisning fanns om var denna buss skulle uppträda. De som var något så när hemtama i stan pekade till höger om stationshuset och sa att reservbussar brukade köra upp där men eftersom stora grävskopor nu höll på att bearbeta marken så var man tveksam till den tanken.

Så intuitivt drogs vi åt andra hållet…. men inte syntes det nån buss fast avgångstiden både närmade sig och passerades. Det roliga är att man börjar prata med varann! Någon initiativrik ringer en servicetelefon men blir inte så mycket klokare av det. En annan hävdar att hon har talat om att hon ska vara på Arlanda en viss tid för då går henne plan. En tredje suckar för att ersättningsbussen söderut kommer att gå samtidigt som det tåg han ska resa vidare med just kommer att ha lämnat Sundsvall. Bekymmersamt.
Så dyker det upp en Byberg och Nordin-buss nära där vi står. Hopp tänds. Kö, förhandling. En del framför mig kliver tillbaka besvikna. När det blir min tur ser den magiske chauffören  mig i ögonen och säger ”om det är till Umeå du ska så ska du åka med mig”. In i varm buss! Glest med folk. Skönt! Fast jag bespetsat mig på resa med det upplysta Norrtåget, där jag skulle ha glidit hem på blanka skenor på knappt mer än 2 timmar slappnar jag av och tänker att vi ändå lever i ett välordnat land. Bussen kommer att ta c:a 3 timmar tror vi då.
Då får chauffören besked att han ska samla ihop ytterligare ett litet gäng som kommer, oklart varifrån, men han ska ta in också dom i vår värme. Självklart, vad annars? I kylan måste vi hålla ihop! Vi finner oss alla även om de flesta nu insett att eftermiddagens tidsplanering gått helt åt skogen. Och åt skogen far vi så småningom…..vackra snötyngda granar utanför fönstret tröstar…..
I Örnsköldsvik far vi fram och tillbaka mellan Resecentrum och Öviks norra …..återigen är chauffören övertygad om att det är allas vår plikt att ta in ytterligare ett gäng resenärer från en buss som är på väg, det är nog från Kramfors den här gången …. och det dröjer. Så väller det in ett gäng tysta, lite sammanbitna människor som ser ut att vara på väg hem från jobbet. Är det en känsla av uppgivenhet jag fångar?
Sen angör vi Resecentrum efter Resecentrum. De ligger som ett pärlband, alla en bit från  E4:an. Jag tror Husum ser bäst ut från utsidan i alla fall. I Hörnefors kan man fantisera om att man landat på månen i en science fiction-novell. Vilka byggen!
Vid Umeå Östra töms bussen nästan. Chauffören vänder sig mot oss kvarvarande själar och föreslår att vi ska dra till Spanien! Med honom skulle jag kunna dra nästan var som helst tror jag! Innan han körde in i Umeå tackade han oss alla för att vi var så underbara och inte klagade!
Luttrade norrlänningar klagar inte…..

Riksdagens regler för bidrag till bostad i huvudstaden är otydliga har vi fått höra idag.  Jag tänker att den otydligheten kan ha något att göra med kvinnosynen…  en kvinnosyn som …alltför sakta… men ändå obevekligen förändras.

En med mannen ekonomiskt jämställd kvinna delar på hyran med make/sambo … det tror jag många tar för självklart idag. I Juholts tveklösa övertygelse att han handlat rätt när han kvitterat ut hela hyran ligger underförstått att mannen är försörjaren.

En annan konsekvens av denna föreställning är att det fortfarande 2011 förhåller sig så att mäns löner generellt ligger högre än kvinnors, att traditionella mansyrken avlönas enligt en annan måttstock än traditionella kvinnoyrken…..

Juholt leder Sveriges största parti…. hur kan det vara möjligt?

Jag har varit borta från bloggandet en tid, upptagen av mycket praktiska saker….

Men nu behöver jag hjälp att reflektera över viktiga frågor … och det är till hjälp för mig att skriva…. tycker om att några läser vad jag skriver men saknar ibland kommentarer…. vare sig någon tycker och tänker lika eller vill opponera sig så är det så gott att få en röst tillbaka….

Jag läser just nu en bok av psykoanalytikern Ludvig Igra om ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”…. 

Hans utgångspunkt i livet är att vara barn till överlevare efter förintelsen …och att ha upplevt hur det rättssystem som gäller ena dagen plötsligt är utbytt mot ett helt annat nästa dag….. hans far som varit en jagad jude fick plötsligt en dag efter ryssarnas invasion en pistol i handen och erbjudande att skjuta tillfångatagna tyskar. Han förmådde inte….

Hos det lilla barnet Ludvig blev den logiska konsekvensen att det vilken dag som helst kan skifta igen …. och så sker i världen hela tiden….som vi alla kan bevittna…

Vi som inte upplever det på nära håll invaggas nog i en trygghet som jag ser som falsk….vi tror vi vet vad som gäller, i vårt land, i vår umgängeskrets, i våra nära relationer…..

Det är när otryggheten kommer in i de nära relationerna som det blir som smärtsammast tänker jag….. eller i de relationer där vi är mycket beroende….

som när vi behöver sjukvårdens hjälp för att bevara liv och hälsa….

Därmed är jag tillbaka till gårdagens tema….

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

Under mina år som aktiv kvinnoläkare mötte jag många kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp. Det tog i och för sig många år i yrket innan jag första gången hörde en berättelse av en vuxen kvinna. Den handlade om om hur en man i förtroendeställning, en präst, förgripit sig på två unga flickor, min patient och hennes kompis. De hade kommit att prata om det i vuxen ålder och insett att de hade liknande upplevelser. Deras samtal ledde vidare till att min patient lärde mig något viktigt om samband mellan ”obegripliga” symtom och tidigare övergrepp. Hennes livshistoria var en av många som gjorde starkt intryck på mig och som präglat min inställning till detta fullständigt ofattbara fenomen, att vuxna människor tillåter sig sexuellt kränka barn.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Patrik Sjöberg. På liknande sätt var det i dialog med en kompis som varit med om övergrepp av samme tränare som han fattade sitt beslut att berätta om vad han varit med om. Eftersom jag varken känner Patrik eller hans numera avlidne tränare kan jag tillåta mig att känna enbart glädje och tacksamhet över att han offentliggör sin historia. Jag vet att det krävs ett stort mod att göra det.

Det är tystnad som gör det möjligt för pedofiler att fortsätta skada barn och unga.

Jag blev farmor till mitt livs andra barnbarn i veckan. En efterlängtad flicka lät vänta på sig nästan två veckor efter datum för beräknad förlossning… och då blir barnet alldeles extra efterlängtat. Av dom vuxna….  jag är inte alldeles säker på vad som gäller för det stora syskonet. I det här fallet handlar det om en storebror på fyra år som varit kung i ett rike av åtminstone sju vuxna: pappa, mamma, mormor, morfar, moster, farmor, faster….. och nu ska positionen plötsligt delas med en ny aktris ….

Som av en händelse träffade jag idag mitt livs första lillasyster en stund idag och vi kom naturligt nog att tala om den nya lilla babyn och den nya familjekonstellationen. Vi påminde oss när vår yngsta syster kom till världen för 63 år sedan. Syster 1 var då två och ett halvt och var den som då var närmast till mamma-famnen. Jag kan fortfarande för mitt inre öra höra hennes förtvivlade skrik den första kvällen: ”hon har tagit min mamma, hon har tagit min mamma”. Själv minns hon sin känsla av djup förtvivlan, hon kan fortfarande återkalla den i minnet.

Barn idag är bättre förberedda på att det ska komma en ny familjemedlem än vi var på 40-talet. Tack och lov! Och föräldrar och övriga släktingar är bättre på att ge uppmärksamhet till det stora syskonet. Men jag tror att det ändå är viktigt att inse att det är en revolution i dens liv som måste dela med sig av famnar och av uppmärksamhet …att kanske behöva vänta på sin tur på ett nytt sätt.

I min föräldrageneration har det funnits många konflikter mellan syskonen i vuxen ålder, dvs. mellan min pappa och hans syster och bröder. När jag och mina systrar var yngre skrattade vi lite överseende åt det vi tyckte var trams…. små meningsskiljaktigheter blåstes upp till i vårt tycke orimliga proportioner. Vi slutade skratta när liknande fenomen började uppstå mellan oss….

Jag tänker att det är naturligt att känna avund och sorg när livet förändras av att man får ett nytt syskon….   och att  det är upp till de vuxna att stå ut med det, avstå från att moralisera utan istället normalisera…. och hjälpa barnen hantera de känslor som stundtals kan vara överväldigande. Om det inte sker kommer de känslorna att få ett eget inre liv och kan i vuxen ålder ”blomma ut” och ta sig helt galna uttryck. Vi har väl alla hört talas om vuxna syskon som blir osams om ett arv. Och inte bara osams utan fiender för resten av livet.

Det är så sorgligt. Vi behöver så väl våra syskon. Det är oftast med dem vi har de allra längsta relationerna i livet.

 

Jag upphör aldrig att fascineras över den sinnrikt konstruerade människokroppen. Och över hur mycket som ännu finns att upptäcka om den. Idag presenterades i Kropp och själ i radions P1 forskning om tänder och dess betydelse för hjärnan. Tänder är inga livlösa taggar precis….nej de är utrustade med känselceller väl jämförbara med motsvarande i en hand. Och känselceller är förbundna med hjärnan via fina nervtrådar.  Tar man bort en tand, påverkar man inflöde av sinnesintryck till hjärnan.

Det finns ett epidemiologiskt samband mellan tandlöshet och demenssjukdom. Epidemiologiskt betyder att det finns ett statistiskt samband mellan dem…. det säger ingenting om vad som är orsak och verkan….. men man kan lockas att tro att den åverkan man gjort på hjärnan genom att avlägsna tänder kan ha påverkat hjärnans funktioner.

Att tugga är också bra för hjärnan….. jag känner mig glad över min förtjusning i hårt bröd. Kanske har det räddat en massa hjärnceller åt mig! Och vi får nog sluta upp med att fördöma tuggummi-tuggande….

Och beteckningen visdomständer som jag aldrig riktigt förstått framträder nu i en ny dager…..dessa stackars tänder som hittills bara betraktats som besvärande…..

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.