Fairymary's Weblog

Posts Tagged ‘sorg

Jag blev farmor till mitt livs andra barnbarn i veckan. En efterlängtad flicka lät vänta på sig nästan två veckor efter datum för beräknad förlossning… och då blir barnet alldeles extra efterlängtat. Av dom vuxna….  jag är inte alldeles säker på vad som gäller för det stora syskonet. I det här fallet handlar det om en storebror på fyra år som varit kung i ett rike av åtminstone sju vuxna: pappa, mamma, mormor, morfar, moster, farmor, faster….. och nu ska positionen plötsligt delas med en ny aktris ….

Som av en händelse träffade jag idag mitt livs första lillasyster en stund idag och vi kom naturligt nog att tala om den nya lilla babyn och den nya familjekonstellationen. Vi påminde oss när vår yngsta syster kom till världen för 63 år sedan. Syster 1 var då två och ett halvt och var den som då var närmast till mamma-famnen. Jag kan fortfarande för mitt inre öra höra hennes förtvivlade skrik den första kvällen: ”hon har tagit min mamma, hon har tagit min mamma”. Själv minns hon sin känsla av djup förtvivlan, hon kan fortfarande återkalla den i minnet.

Barn idag är bättre förberedda på att det ska komma en ny familjemedlem än vi var på 40-talet. Tack och lov! Och föräldrar och övriga släktingar är bättre på att ge uppmärksamhet till det stora syskonet. Men jag tror att det ändå är viktigt att inse att det är en revolution i dens liv som måste dela med sig av famnar och av uppmärksamhet …att kanske behöva vänta på sin tur på ett nytt sätt.

I min föräldrageneration har det funnits många konflikter mellan syskonen i vuxen ålder, dvs. mellan min pappa och hans syster och bröder. När jag och mina systrar var yngre skrattade vi lite överseende åt det vi tyckte var trams…. små meningsskiljaktigheter blåstes upp till i vårt tycke orimliga proportioner. Vi slutade skratta när liknande fenomen började uppstå mellan oss….

Jag tänker att det är naturligt att känna avund och sorg när livet förändras av att man får ett nytt syskon….   och att  det är upp till de vuxna att stå ut med det, avstå från att moralisera utan istället normalisera…. och hjälpa barnen hantera de känslor som stundtals kan vara överväldigande. Om det inte sker kommer de känslorna att få ett eget inre liv och kan i vuxen ålder ”blomma ut” och ta sig helt galna uttryck. Vi har väl alla hört talas om vuxna syskon som blir osams om ett arv. Och inte bara osams utan fiender för resten av livet.

Det är så sorgligt. Vi behöver så väl våra syskon. Det är oftast med dem vi har de allra längsta relationerna i livet.

 

Jag tror inte att jag hör riktigt rätt…jo då min väninna ringer och berättar att hon hört samma sak. I radions P1 säger en man alldeles tydligt att  påsken för oss är sorgens högtid.

Heliga Guds Moder….hur långt har vi kommit från vårt kristna kulturarv? Är jag alldeles uråldrig som minns….

När jag var barn gick min mamma klädd i svart klänning på långfredag. Vi barn fick inte skratta eller leka, inte gå och hälsa på någon och inte heller fick andra barn komma till oss. Det var årets längsta dag.

Sen lättade det lite på påskafton…vi barn fick våra påskägg och vi fick måla på hönsägg som först tvättats rena…hönsen som värpt dem var garanterat frigående….

…och på påskdagen bröt glädjen ut i kyrkan: graven är tom, Jesus är uppstånden. Miraklet har skett ….Jesus har besegrat själva döden…..

Altarskåpet i min barndoms kyrka var tillslutet under fastan (det är mycket vackert även med dörrarna stängda) och under långfredag. Till påskdagens högmässa har det öppnats upp till hela sin gyllene glans. Glada psalmer sjöngs:

”Vad ljus över griften, han lever, o fröjd! Fullkomnad är Skriften, o salighets fröjd”,

”Han lever! O min ande känn din Herre och din gud igen”…..

För att göra radions P1 rättvisa… man hade inte riktigt glömt påskens glädje. Programmet  handlade om påsk-skrattet, en ännu mer bortglömd tradition. Jag citerar från en länk jag hittar när jag googlar på påskskratt:

Risus Paschalis …inslag av skämt och humor. Under detta »påskskratt», som firades på påsksöndagen, berättade prästen roliga anekdoter i sin predikan, ämnade att locka till skratt. Att just locka och uppmuntra till skratt hade två funktioner. Dels firade man att fastan var över, dels blev man genom skämtet och skrattet påminda om Kristi seger över döden och helvetet. Den bakomliggande teologiska tesen var att när Fadern uppväcker Sonen från de döda, är detta ett spratt gentemot djävulen.

OK då…. långfredagens till synes oändliga sorg ….och/men påskmorgonens outsägliga glädje!

Som livet!

PS. Jag glömde tala om varför min mamma gick klädd i svart på långfredagen. Det är kanske inte alla som vet varför vi ”firar” långfredag…den dagen är det meningen att vi ska minnas att nasaréen Jesuavrättades som en brottsling…med en romersk avrättningsmetod, korsfästelse….enligt den kristna traditionen för att vi vanliga dödliga ofullkomliga människor skulle kunna få våra synder förlåtna…enligt Jonas Gardells nya bok …som jag ännu inte läst men hört en del om …för att han var en bråkmakare.

För mig är det stora med påsken uppståndelsen…det tycks mig som om en del kristna har glömt bort den….

Let’s dance i TV 4 är slut för säsongen. Kvar dröjer i mitt öra något som jag uppfattade som en språklig dissonans…ja,  jag är lite gammeldags i min språkkänsla, kanske rentav överkänslig …

”Du levererar” sa en av de kvinnliga jurymedlemmarna gång på gång i sitt omdöme till de två som nyss dansat och andfådda tog emot feed-back på sin prestation….

Vad då, levererar? I min värld betyder leverera att lämna av något konkret, t.ex. varor vid dörren. Hur konkret är en dans?

För säkerhets skull konsulterar jag också Svenska Akademins Ordbok…och se där finner jag följande: Christus (skall) på then yttersta dagen, bootfer­digom Christnom .. leffrera all nådh, kerleek och saligheet.

Där är vi något på spåren…man kan leverera även osynliga storheter….

Denna min reflektion fick näring av en kommentar till mitt föregående inlägg ”Helhet”

Har att leverera eller inte leverera något att göra med motsatsparet produktiv /improduktiv? Kan man värdera en poet i späningsfältet mellan de begreppen?

En av mina vänner förlorade en dotter för några år sedan. Bruno K Öiers diktsamling ”Det förlorade ordet” bidrog till att bära henne genom en ofattbar smärta.

Är det produktivt eller improduktivt?

En man håller just nu (!) på att fälla en 6 meter hög björk utanför mitt fönster. Det är väldigt konkret det han gör. Kunskapen om hur man gör …..syns inte….men hur skulle han ha kunnat göra det om han inte hade detta osynliga?

När en kirurg opererar är det oerhört konkret. Tack och lov är han bärare också av en osynlig kunskap.

Jag märker att jag håller på att göra mig till ambassadör för det osynliga…..

Något som är tryggt med det osynliga är att ingen kan ta det ifrån en…eller? Jag tillåter mig låna från Bruno K Öijers inofficiella hemsida:

När jag var mycket ung bröt jag en förlovning. Min fästman var en god man, omtänksam och framgångsrik. Vi hade planerat för bröllop. Men jag började känna mig kontrollerad av honom. Jag hade stora förväntningar på min framtid, hade just börjat min utbildning och livet tycktes mig fullt av oändliga möjligheter. Jag var inte mogen att binda mig.

Min mormor blev helt förkrossad av denna brytning. Hon blev sängliggande i en vecka. Mitt energiknippe till mormor…..det var helt obegripligt.

Långt senare har jag förstått. Det behövdes att jag själv skulle uppleva sorg över att en flickvän försvann ur min familj. Jag hade tagit henne till mitt hjärta och plötsligt var hon inte en medlem av familjen. Jag hade ingen som helst del i det som hände, kunde förstås inte lägga mig i….och min sorg var inte heller erkänd som sorg…..det var min sons hjärta som blödde….och jag gjorde förstås på mödrars vis vad dom stod i min makt för att vara honom till tröst…..som bekant finns det inte mycket att göra mer än att finnas…..

Nu har jag en svärdotter som är mig mycket kär ….

Jag har också hunnit med att förlora en pojkvän ur familjen. Det är ett färskare sår…. redan har ganska lång tid förflutit sen den brytningen …..men mitt hjärta värker fortfarande….och sorgen är lika skamlig som förut……det är min dotter som gjort den stora förlusten…och pojkvännen också …om han nu förstår det….

Detta är inte nytt under solen. Vad gör ni andra föräldrar när sådant händer er?

 

Etiketter: , ,