Fairymary's Weblog

Archive for september 2008

Härom morgonen fick jag förtroendet att ledsaga mitt barnbarn till dagis. Ingen av föräldrarna kunde flexa och den unga praktikant som skulle ta emot de morgontrötta barnen i gryningstimmen var obekant för lille Manfred, 19 månader. Så farmor tog på sig att ”buffra” så att dagen ändå kunde få en hovsam start. Allt gick nog mycket bra, åtminstone från de vuxnas perspektiv. Den lilla tysta snyftning, som uppstod i gossen, när ingen av favoritfröknarna stod i tamburen, härbärgerades rätt väl, och snart var favoritfröken där med sin stora famn. Så vidtog avskedsprocedur. Min sonson och jag har en speciell ceremoni. Vi blåser slängkyssar till varandra ….och farmorhjärtat nästan brast när tutten åkte ur munnen för den sedvanliga ritualen….genom glasfönstret flög våra ordlösa kärleksbetygelser. När mitt hjärta hotar att brista sätter jag igång min tankeapparat…..och det slår mig hur tidigt vi lär barnen att skiljas från oss vuxna. På andra plats, efter ambitionen att lära ut ordet lampa, kommer troligen ett djupt känt behov att lära barn ta farväl. ”Vinka till mormor/morfar/farmor/moster/faster/pappa/mamma nu!” Och de små är läraktiga……

Hjärtläkaren och stressforskaren Peter Währborg menar att den största stressfaktorn för såväl barn som vuxna är separation. Han anser att de dagliga skilsmässor som iscensätts i barns vardagsliv är förödande. I grundskolans högstadium sker någon slags maximering av detta strukturella separerande. De unga tonåringarna utsätts för ideliga lärarbyten. En del av ungdomarna har inte ens ett hemklassrum ……ett hårt plåtskåp är deras fasta punkt ”på jobbet” i en fas av livet, då det normalt pågår inre stormar av hormonspel och känslor. Har skolministern beaktat detta faktum?

Annonser

Igår var det 50 år sen min mamma dog. Jag var 17 år, mina systrar 12 respektive knappt 10. Det var inget mindre än en katastrof…..våra föräldrar var skilda och pappa hade en ny familj där vi inte riktigt rymdes.

Jag tänker numera inte så ofta på min mammas död, men i år har jag i tidiga september upplevt något som var svårt att definiera: en diffus oro, en obestämbar olust, en ordlös farhåga. Så kom jag att tänka på att det den 26:e september skulle vara 50 år sedan jag blev väckt tidigt på morgonen av dödsbudet.

Jag har haft liknande upplevelser sista veckan i augusti i många år. Det gällde en annan förlust som jag och mina barn drabbades av den 1:a september 1978. Ibland har jag inte förstått varför jag till synes omotiverat känt mig nerstämd…..så har jag sett i almanackan och förstått sambandet…..

Jag har förstått att även andra kan ha liknande upplevelser, år ut och år in, efter sorgliga händelser.

Jag förstår inte vad det är för inneboende vishet i denna kroppens känslighet för cykliciteten i årstiderna och de sorger som drabbat oss. Jag har annars stor tillit till kroppens reaktioner som redskap för att orientera oss i tillvaron. Trötthet får oss att söka vila, hunger att förse oss med näring, törst att bevara vätskebalansen, längtan efter närhet att skapa de relationer som är nödvändiga för både individens och släktets överlevnad…..men denna årstidsbundna påminnelse om gamla förluster…? Om någon som läser detta vill kommentera och dela sina egna erfarenheter och tankar skulle det kännas som en tröst…..

Jag sitter ikväll i det hus jag hittills kallat mitt sommarviste. Nu är det höst. Jag har vederbörligen varit tillbaka i den så kallade civilisationen i staden och markerat mina positioner i arbetslivet och kultursfären. Visserligen har jag ingått i ”den tredje åldern” men kan ändå inte riktigt avhålla mig från arbete. Det är inte alliansens s.k. arbetslinje som inspirerar mig……det är mycket djupare än så. Freud lär ha skrivit någonstans att friska människor arbetar och älskar och jag är i den bemärkelsen rätt frisk uppenbarligen. Vilka jag älskar håller jag tills vidare för mig själv….

….OK då….jag kan avslöja så mycket som att ett av mina kärleksobjekt är en 14-årig kattfröken med den mjukaste päls man kan föreställa sig.

När jag nu återvänt till mitt lantliga hem noterar jag att mörkret är annorlunda här än det var i stan. Om man ser till kvantitet är det mycket större här. Dock har mörkret innehåll på ett annat sätt än i min stadslägenhet. Tvärs över sjön ser jag ljusen från kyrkbyn. När jag ser ut genom söderfönstret kan jag konstatera att det är mörkt i Anitas fönster, men genom mitt västerfönser ser jag att Tord har ljust i sitt köksfönster. Två gatlyktor markerar att det finns en landsväg på höjden ovanför Tords hus. Mörkret innesluter ljusen i min närmiljö …
Jag kan inte beskriva mörkret i stan……jag är inte där just nu och har bara minnet att referera till. Kanske kan jag skriva om det när jag kommer tillbaka….

Medan mitt hus värmdes upp gjorde jag en kort visit hos en av min barndoms tanter. Hon har levt många fler år än jag har gjort. Hennes formella skolning är sexårig folkskola. Resten av sina bildning har hon inhämtat via radio, böcker, tidningar och inte minst genom intensivt lyssnande och lärande i alla de miljöer där hon ”tjänat piga”. Hon har flugit i ett flygplan en gång i sitt liv när hon skulle besöka dottern i huvudstaden. Tidigare hade hon åkt långfärdsbuss men för något år sedan ansågs risken för blodpropp i benen för stor om hon skulle färdas på det sättet. Jag är stolt över att bo i ett land där man då kan få ”riksfärdtjänst”.

Tant Elsa var en av glädjespridarna i mittt mamma-hem. Mörkret var stort på landet redan på den tiden och besök av henne lyste upp tillvaron mer än vad någon enstaka gatlykta skulle ha gjort. Vi skrattade och pratade och lyssnade på radiogrammofon. När hon skulle gå hem gömde vi barn hennes kläder för vi ville att hon skulle stanna längre. Nu är hennes kropp märkt av ett hårt arbetsliv, av att ha fött och fostrat tre barn, av att ha sörjt en älskad make…..men hennes ande är lika ljus som någonsin tidigare…..vi pratar oupphörligt…..mest hon för jag älskar att höra hennes berättelser……men hennes själ rör vid min så att jag innan jag går måste dela mitt sista minne av min mormor…..våra ögon tåras och vi ler genom tårarna…….

Min tant Elsa är just nu en förebild när jag ska orientera mig i denna för mig så främmande ålder. Hittills har jag haft drömmar och planer och visioner…..men inga av dem gällde ålderdomen…

En annan förebild är Montague Ullman. Han var amerikansk psykiatriker och gjorde en ny karriär i sin ”tredje ålder”. Han utvecklade en metod att arbeta med (nattens) drömmar i små grupper och många är vi svenska män och kvinnor som fascinerats av den skaparkraft vi alla äger

Jag tänker att höstmörkret erbjuder en bra miljö för att drömma.

Nu har Tord tänt i sitt vardagsrum. Månne han har fått besök….eller bara satt sig för att se på Aktuellt i sin ensamhet. Och det lyser i Anitas fönster. Härligt…då kan vi få en pratstund och kanske en långpromenad tillsammans imorgon.