Fairymary's Weblog

Archive for the ‘Relationer’ Category

Jag har varit borta från bloggandet en tid, upptagen av mycket praktiska saker….

Men nu behöver jag hjälp att reflektera över viktiga frågor … och det är till hjälp för mig att skriva…. tycker om att några läser vad jag skriver men saknar ibland kommentarer…. vare sig någon tycker och tänker lika eller vill opponera sig så är det så gott att få en röst tillbaka….

Jag läser just nu en bok av psykoanalytikern Ludvig Igra om ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”…. 

Hans utgångspunkt i livet är att vara barn till överlevare efter förintelsen …och att ha upplevt hur det rättssystem som gäller ena dagen plötsligt är utbytt mot ett helt annat nästa dag….. hans far som varit en jagad jude fick plötsligt en dag efter ryssarnas invasion en pistol i handen och erbjudande att skjuta tillfångatagna tyskar. Han förmådde inte….

Hos det lilla barnet Ludvig blev den logiska konsekvensen att det vilken dag som helst kan skifta igen …. och så sker i världen hela tiden….som vi alla kan bevittna…

Vi som inte upplever det på nära håll invaggas nog i en trygghet som jag ser som falsk….vi tror vi vet vad som gäller, i vårt land, i vår umgängeskrets, i våra nära relationer…..

Det är när otryggheten kommer in i de nära relationerna som det blir som smärtsammast tänker jag….. eller i de relationer där vi är mycket beroende….

som när vi behöver sjukvårdens hjälp för att bevara liv och hälsa….

Därmed är jag tillbaka till gårdagens tema….

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

Jag blev farmor till mitt livs andra barnbarn i veckan. En efterlängtad flicka lät vänta på sig nästan två veckor efter datum för beräknad förlossning… och då blir barnet alldeles extra efterlängtat. Av dom vuxna….  jag är inte alldeles säker på vad som gäller för det stora syskonet. I det här fallet handlar det om en storebror på fyra år som varit kung i ett rike av åtminstone sju vuxna: pappa, mamma, mormor, morfar, moster, farmor, faster….. och nu ska positionen plötsligt delas med en ny aktris ….

Som av en händelse träffade jag idag mitt livs första lillasyster en stund idag och vi kom naturligt nog att tala om den nya lilla babyn och den nya familjekonstellationen. Vi påminde oss när vår yngsta syster kom till världen för 63 år sedan. Syster 1 var då två och ett halvt och var den som då var närmast till mamma-famnen. Jag kan fortfarande för mitt inre öra höra hennes förtvivlade skrik den första kvällen: ”hon har tagit min mamma, hon har tagit min mamma”. Själv minns hon sin känsla av djup förtvivlan, hon kan fortfarande återkalla den i minnet.

Barn idag är bättre förberedda på att det ska komma en ny familjemedlem än vi var på 40-talet. Tack och lov! Och föräldrar och övriga släktingar är bättre på att ge uppmärksamhet till det stora syskonet. Men jag tror att det ändå är viktigt att inse att det är en revolution i dens liv som måste dela med sig av famnar och av uppmärksamhet …att kanske behöva vänta på sin tur på ett nytt sätt.

I min föräldrageneration har det funnits många konflikter mellan syskonen i vuxen ålder, dvs. mellan min pappa och hans syster och bröder. När jag och mina systrar var yngre skrattade vi lite överseende åt det vi tyckte var trams…. små meningsskiljaktigheter blåstes upp till i vårt tycke orimliga proportioner. Vi slutade skratta när liknande fenomen började uppstå mellan oss….

Jag tänker att det är naturligt att känna avund och sorg när livet förändras av att man får ett nytt syskon….   och att  det är upp till de vuxna att stå ut med det, avstå från att moralisera utan istället normalisera…. och hjälpa barnen hantera de känslor som stundtals kan vara överväldigande. Om det inte sker kommer de känslorna att få ett eget inre liv och kan i vuxen ålder ”blomma ut” och ta sig helt galna uttryck. Vi har väl alla hört talas om vuxna syskon som blir osams om ett arv. Och inte bara osams utan fiender för resten av livet.

Det är så sorgligt. Vi behöver så väl våra syskon. Det är oftast med dem vi har de allra längsta relationerna i livet.

 

Idag när jag tar del av nyheten om att Sven Otto Littorin skulle ha köpt sex kom jag osökt att tänka på Karin Boyes diktrader:

”Du skall tacka dina gudar om de gör all skam till din

du får söka tillflykt lite längre in”

Vilken mardröm du befinner dig i Sven Otto….vem vill få sina mörkaste hemligheter avslöjade för svenska folket …eller ännu värre: för sina barn?

Men vet du vad! Jag tror att detta är ditt livs möjlighet! Om du väljer att inte lägga ansvaret utanför dig ….hos media eller hos din exfru ….eller vem du nu skulle frestas att anklaga för att ditt liv ser ut som det gör…..

OK….vem är jag att avgöra om Aftonbladets källa talar sanning….men nu ser det ut som det gör….

Om du skulle använda den professionella hjälp media säger att du varit klok nog att anlita….till att bättre lära känna den Sven Otto du i själva verket är….

…kommer du troligen att bli varse att det finns en tillflykt….i de nära relationerna, i insikten om vad som är viktigt och mindre viktigt i tillvaron, i paradoxen att vi samtidigt som vi är maktlösa inför livet så är vi också …var och en av oss….den enda som har makt att förändra våra egna liv….

Du talade om maktlöshet inför det faktum att du inte kan skydda dina barn….nej vi kan inte skydda våra barn mot livet…..eller mot våra egna misstag…och jag är rätt säker på att du kommer att bli varse att dina barn älskar dig trots allt….även om berättelsen att du köpt sex är sann….det talas ibland om att föräldrars kärlek till barnen är den starkaste kärleken….jag tror att det är barns kärlek till sina föräldrar….

Du är på många sätt priviligerad Sven Otto. Du behöver troligen inte lida ekonomisk nöd, du behöver troligen inte snyftande förklara för någon läkare varför du inte kan sköta ditt arbete, du behöver troligen inte få besked från Försäkringskassan att dina skäl inte är giltiga för sjukskrivning….

allt medan du rättar upp ditt liv så att du kan återgå till arbetslinjen…..

Nu har jag vistats 3-4 dagar i Örebro ..bistår min dotter i en flytt ….och har hunnit formulera för mig själv att det är en skillnad mellan människor här och människor i min norrländska hemstad. Det är något med attityden, förhållningssättet till obekanta människor….det går att locka fram leenden och värme här också …men det tar som en stund….och ofta lite ansträngning från min sida.

Riktigt påtaglig blev skillnaden för en stund sedan. Kalles Bud och Transport från Luleå kom med en stor långtradare för att hämta en del möbler som ska norrut. Jag kom ner för trapporna lagom för att bevittna hur fint dom backade in på ett ställe en bit från porten…. Jag föreslog att dom skulle göra som flyttfirman häromdagen och ställa sig mitt i gatan….så får tydligen flyttbilar göra….och jag möttes av ett omedelbart leende ”nä men, vi är norrlänningar vi…..”  och jag förstod precis….vi vill som inte ställa oss i vägen och blockera för andra, vi vill vara tillmötesgående, göra det lätt för varann.

Jag har en privat teori att det är det karga klimatet som gör att vi inser att det har överlevnadsvärde att värna om varann.

Som bonus hjälpte ”flyttgubbarna” mig att vända på ett bord som jag och dottern inte orkade själva. Och ett extra bonus i mitt hjärta var att han som sa ”vi är norrlänningar vi” hade en hud- och ögonfärg som skvallrade om gener från fjärran land.

Jo men visst, vi är norrlänningar vi….

Och om det nu är så att ni ska flytta nånting från norr till söder eller vice versa, använd er av Kalles Bud och Transport. Det är rejält folk …

Jag tycker att jag varit lite gnällig en tid….påtalat saker som inte är som jag skulle önska. Så idag tänker jag överraska mig själv med att berätta om något jag är glad över.

Jag är så innerligen glad över mina vänner. Den första starka upplevelsen av hur oerhört viktiga mina vänner är var när det brann i vårt radhus 1989. Där stod jag och mina barn i vad vi hade gått hemifrån i på morgonen, det var middagstid och vi var hungriga…..

Min syster och svåger….som också var mina vänner…inte alls självklart….men så var det….bjöd på middag och logi för natten…och ända tills jag lyckades ordna en tillfällig bostad på rimligt avstånd från mina barns skolor. Följande dag kom en väninna utrustad med plasthandskar och tåliga kläder och hjälpte mig att ta ut viktiga saker.

Jodå, vi hade en försäkring och en saneringsfirma kom och tog med sig allt så småningom….men de där första skälvande timmarna var det så tydligt att man kan klara sig utan saker men inte utan vänner.

Och så är det fortfarande i livet fast jag ibland glömmer att uppskatta det för vad det är värt. Nu har jag ett problem i mitt hus på landet, nämligen frusna vattenledningar. Endera dagen kommer en av mina manliga vänner som börjar bli bekant med anatomin i min vattenförsörkning för att hjälpa mig få ordning på det. En annan vän erbjuder mig sin gästsäng, en väninna skickar min post till mitt stadsviste så att jag kan betala mina räkningar…..hon har dessutom hållit mina blommor vid liv medan jag varit borta. På grund av den kärva vintern har hon både fått skotta snö och tina upp fruset lås …..och ytterligare en vän plogar vägen regelbundet…..

Och vänner att dela tankar och drömmar med har jag också…

Etiketter:

Nu får jag nästan….nej inte bara nästan…..faktiskt….andtäppa igen.

Jag hör i Ekot:

Det finns för få insatser för unga sexualbrottslingar, säger en chef på Socialstyrelsen. Vid sidan av polisens utredningar ska också socialtjänsten utreda misstänkta förövare, men det sker inte alltid. Ingenting har hänt på 10 år. Fortfarande utreds inte vart femte fall!!!

”Det finns inte evidens för några metoder, så man vet inte hur man ska utreda dem” säger en ansvarig på Socialstyrelsen.

Hallå, hallå….hur vore det att sätta sig ner och SAMTALA och ta reda på hur de unga tänker och känner.

Det kan aldrig bli någon evidens om man inte börjar i någon ände. Här har man unga ännu formbara individer….och så lämnar man dem bara i sticket. Och inte bara dem, man sviker också eventuella framtida offer.

”Kanske är det inte socialtjänstens bord, kanske är det sjukvårdens” …säger ansvarig tjänstekvinna. Inte är det väl så banalt att vuxna tycker att det är svårt att tala med ungdomar om sex?

Vill i det sammanhanget göra reklam för Kärleksakuten.