Fairymary's Weblog

Archive for the ‘Erfarenheter från yrkeslivet’ Category

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

Annonser

Under mina år som aktiv kvinnoläkare mötte jag många kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp. Det tog i och för sig många år i yrket innan jag första gången hörde en berättelse av en vuxen kvinna. Den handlade om om hur en man i förtroendeställning, en präst, förgripit sig på två unga flickor, min patient och hennes kompis. De hade kommit att prata om det i vuxen ålder och insett att de hade liknande upplevelser. Deras samtal ledde vidare till att min patient lärde mig något viktigt om samband mellan ”obegripliga” symtom och tidigare övergrepp. Hennes livshistoria var en av många som gjorde starkt intryck på mig och som präglat min inställning till detta fullständigt ofattbara fenomen, att vuxna människor tillåter sig sexuellt kränka barn.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Patrik Sjöberg. På liknande sätt var det i dialog med en kompis som varit med om övergrepp av samme tränare som han fattade sitt beslut att berätta om vad han varit med om. Eftersom jag varken känner Patrik eller hans numera avlidne tränare kan jag tillåta mig att känna enbart glädje och tacksamhet över att han offentliggör sin historia. Jag vet att det krävs ett stort mod att göra det.

Det är tystnad som gör det möjligt för pedofiler att fortsätta skada barn och unga.

Jag har haft ett otroligt rikt och spännande arbete. Alltifrån första dagen på anatomiska institutionen har det varit en resa med ren och skär upptäckarglädje. Först den mänskliga kroppens fysiska beståndsdelar, sen de kemiska och fysiologiska processerna…”allt” låg där framför mig att sätta mig in i, förstå, se gestalta sig i livet omkring mig, ibland i laborationer…några gånger i min och kurskamraternas egna kroppar. Är alla akademiska utbildningar lika fascinerande? Patologi ….sjukdomslära…till och med att se hur sjukdomarna bitit sig in i de friska kropparna och så småningom brutit ner dem….hur sorgligt det nu var….men vi skulle ju lära oss att bekämpa sjukdomarna….

De första jobben på egen hand… att kunna ställa en diagnos och förskriva en behandling….unga var vi…men det funkade. Och om vi inte kunde, fanns det äldre kloka kollegor som varit med längre och kunde vägleda oss….in i idel nya mysterier. Jag valde så småningom en specialitet där jag skulle arbeta med människor där sjukdomen inte hunnit så långt…. kvinnosjukdomar och förlossningskonst…det var oftast bara mycket lite som behövde ställas till rätta…jag skulle få glädjen att ”mota Olle i grind”, att med min nyvunna kunskap och varsamma händer få vara med i livets innersta början…

Det blev förstås svårare än jag trodde. Den mänskliga organismen lät sig inte avtvinga sina hemligheter så lätt. De flesta sjukdomarna vet man fortfarande inte vad de beror på. Man vet ofta hur de ser ut in i minsta detalj i mikroskopi och kemi när de väl etablerat sig….men vad det är som gör att de friska processerna ”ballar ur” och tar vägar som så småningom ger symtom? ….mer eller mindre svårbemästrade för vederbörande människa….därom är vi fortfarande generande okunniga….

Fortsättning följer….

Bjästadramat har förstås berört även mig de senaste dagarna. Men jag har känt mig ovanligt ordlös. Jag inte haft den minsta drivkraft att formulera mig på min blogg eller ens kommentera på någon av de få bloggar jag besökt. Jag har glatt mig åt att många nyanserade och kloka synpunkter har verbaliserats …och känt att eventuella synpunkter från mig varit överflödiga…

Jag har tillbringat några dagar i en vacker och skyddad miljö omgiven av granskog och hav. Där har jag i lugn och ro kunnat samtala med en vän om viktiga saker i livet och också om fenomenet ”Bjästa”. Där gick det upp för mig att min ordlöshet  hänger ihop med ett drygt 15 år gammalt trauma.

I början på 90-talet var jag inblandad i ett drama omkring en ung kvinna som varit utsatt för grova övergrepp av en sin pappa. Jag var först inblandad i egenskap av gynekolog och intygsskrivande läkare, senare i en förtroendefull patient-läkarrelation. Jag var också kallad till rättegångar som vittne respektive sakkunnig. Delar av den information jag har omfattas av min tystnadsplikt. Annan information har varit allmän egendom….och vad gäller den senare känner jag mig fri att skriva om den ur mitt perspektiv.

Denna unga kvinna blev  krossad av vuxenvärlden. Hon fick till en början stöd av BRIS och av den barnspykiatriska kliniken. En anständig polisutredning gjordes. Pappan åtalades. Han dömdes så småningom till 10 års fängelse.

Det fanns även då en stark strömning i samhället som tog strid för förövare och som misstänkliggjorde offret. Strömningen gestaltade sig bl.a. i en känd advokat som tog som sin uppgift att rentvå dömda pappor. Det fanns en yrkesgrupp som kallade sig vittnespsykologer. Och det fanns medidadrev……

Kvinnan beskrevs som en ondskefull häxa som inget annat ville än att krossa sin pappa. Pappan blev frikänd. Mediasverige applåderade. Och glömde.

Den kvinnan som då krossades av vuxenvärlden borde nu vara 36 år. Jag vet inte om hon lever, i så fall hur.

Omkring Bjästa har det nu uppstått en mediastorm till stöd för utsatta flickor….

Jag är glad åt att något tycks ha hänt vad  gäller tilltron till barns berättelser om övergrepp. Jag är glad över att Katolska Kyrkan tycks vilja ta itu med övergrepp som under årtionden tystats ned men tankar jag tänker är:

….om den unge Oskar i Bjästa istället varit en etablerad vuxen med ett nätverk av andra inflytelserika vuxna ……istället för en tonåring????

Hade då Uppdrag gransknings reportage fått ett sådant mottagande som det fick?

Min hjältinna heter idag Amanda Ögren

Jag skrev för en tid sedan om mina sorgsna före detta arbetskamrater på min gamla klinik. ”Det är inte roligt längre”, ”vi måste göra oss otillgängliga”, ”ingen av de beslutande intresserar sig för vad vi gör, bara för hur mycket vi ska spara”……

Igår och idag har jag utifrån stött på de barrikader inför vilka sjukvårdspersonal numera jobbar. Telefonsvarare, tryck 1, tryck 2, tala in ditt telefonnummer….i bästa fall: du kommer att bi uppringd kl. si och så, i andra fall: vår kö är nu full, återkom imorgon…..

P.g.a. förtvivlan över en nära väns hastiga odiagnosticerade synförsämring lyckades jag med konsttycket att bli uppringd av en sjuksköterska efter bara en timme. Jag försökte lägga band på min upprördhet….hon är inte personligen ansvarig för vad som sker. Jag fick veta att ”väntelistan är en katastrof”…..

Igår var en av de stora nyheterna att Socialstyrelsen tänker utkräva böter från Stockholms läns landsting för att de inte kommit tillrätta med sina överbeläggningar….

Herre Gud, varför tror ni att man överbelägger? För skojs skull? Jag ser för min inre bild stressade jourläkare som av medicinska skäl inte kan skicka hem SJUKA människor. Sjuka människor kan kanske ses som ett administrativt problem, men glöm för guds skull inte att det är MÄNNISKOR vi talar om. Ibland vet jag inte vilka som är mest utsatta, de sjuka eller personalen. Det är bara en tidsfråga innan också personalen är patienter……så som de behandlas av sina arbetsgivare……

Jag kan inte se annat än att ett stort bötesbelopp innebär ytterligare sparkrav med åtföljande belastningar på den personal som fortfarande orkar.

Det måste finnas ett annat sätt att tänka……

Tack gode Gud att jag inte behöver arbeta inom vården mer. Hjälp mig att hålla mig frisk så att jag inte behöver anlita den.

De senaste 24 timmarna har jag varit med om följande.

1. Träffat före detta arbetskamrater på min gamla klinik. Människor som jag minns som glada, professionella och mycket  engagerade såg ut som slokande blomster. Håglösa blickar…uttalanden som:

-det är inte roligt längre

– inga patienter är välkomna hit

-vi måste utestänga patientgrupper

– vi är oåtkomliga per telefon….

2. Talat i telefon med en mig mycket närstående person. Hon är synnerligen arbetsvillig och uthållig. I två år har hon kämpat med ett svårt smärttillstånd. Nu när det håller henne vaken om nätterna så att hon sover max 3 timmar per natt har hon äntligen fått en remiss till den specialistklinik hon borde ha varit på för länge sedan. Idag har hon fått besked att remissen är tillbakaskickad för att man inte kan åtgärda tillståndet. Utan undersökning konstaterar man det.

3. Fått ett meddelande från en kär vän. Hon har slitit på sin kropp mer än de flesta, arbetat och arbetat trots att hon haft åkommor som vem som helst annan skulle ha ”gått i däck” för, genomgått operationer som  skulle ha passiviserat de flesta i veckor efteråt. Hon älskar sitt jobb….sista tiden har hon accepterat 25 % sjukskrivning för att hon faktiskt inte orkar heltid längre. Igår berättade hon att hon inte får sin deltidssjukskrivning godkänd.

Är det så här vi vill ha det i Sverige?

Jag läser då och då lite i tidningarna om den avgångne polischefen, som är misstänkt för våldtäkt och förberedelse för grov våldtäkt mot barn. Helst vill jag hålla det ifrån mig för det väcker minnen av en smärtsam period i mitt liv, då jag i min yrkesroll konfronterades med misstankar om liknande brott begångna mot en av mina patienter…även den gången av i samhället högt upsatta människor. Men det är svårt….

Idag finns en artikel i DN:s nätupplaga som jag tycker om. Psykolog Martin Grann citeras: ”Jag tror förklaringen ligger …i den mänskliga naturen och i människans mörka sidor”.

CG Jung, en av mina inspiratörer i livet, talar om dessa mörka sidor som Skuggan. Det är inte alldeles lätt att kännas vid sin egen skugga. Ändå tror jag att det är enda vägen till ett bättre samhälle, att vi alla tar ansvar …var och en för sina mörka sidor. Lär känna dem, erkänner dem, medvetandegör dem. Ingen av oss kan förändra någon annan. I bästa fall kan jag förändra mig själv.