Fairymary's Weblog

Posts Tagged ‘kommunikation

I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.

Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….

De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..

Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….

Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.

Nu kan jag inte härbärgera denna min åsikt längre…jag vill sluta irritera mig och det brukar hjälpa att formulera mig här… Det här med barnvagnar…jag har inte fört statistik men minst varannan barnvagn jag möter är vänd så att barnet …hur litet det än må vara….sitter med ryggen mot föräldern och ansiktet rakt ut i trafiken och mot alla mötande människor. Jag har alltid reagerat instinktivt emot att barn utsätts för så många stimuli som trafikerade gator och torg erbjuder….nu har jag egen erfarenhet för jag är lycklig farmor till ett barn som jag ibland hämtar från dagis. Att skjutsa honom på det sätt som jag försökt beskriva ovan är trist…jag ser inte vad han reagerar på, vet inte om han sover eller är vaken. Jag försöker hålla kontakten med rösten men det blir rätt livlös kommunikation. Numera vänder föräldrarna på min önskan (den tekniskt komplicerade) barnvagnen så att vi kan se på varandra, mitt barnbarn och jag. Och genast har vi båda mycket trevligare. Vi kan kommentera det vi ser tillsammans. Vi kan le mot varann, vi kan flirta, vi kan sjunga sånger och se varann i ögonen. Häromsistens fick jag bekräftelse av professor Hugo Lagercrantz och en brittisk studie. En intervju med professorn publicerades i Allt om barn där han bl.a. redovisar resultaten från studien….barn som åker med ansiktet framåt är mindre benägna att prata, skratta och interagera med sina föräldrar. De är mera stressade och sover sämre än sina kamrater som åker vända mot sin förälder. Detta publicerades i november men inget tycks hända i gatubilden.

Jag har en obehaglig känsla att föräldrar vill visa upp sina barn…det är dom väl unt  men inte på bekostnad av kontakten med barnet och barnets nattsömn, väl?