Fairymary's Weblog

Archive for september 2009

Jag hade litet tårtkalas i söndags med anledning av min födelsedag. Varje tillfälle att samla vänner kring köksbordet tas nogsamt tillvara. Eftersom jag har många spännande vänner med mycket skiftande erfarenheter brukar det bli väldigt intressanta och givande samtal….så också i söndags.

En av de färskaste vännerna … som fram till i söndags inte kände till så mycket om mitt engagemang för kvinnors väl och ve….berättade om en artikel på Newsmill av Eva Lundgren i lätt raljerande ton. Närmast honom satt min genusforskande väninna och hon varnade genast: säg inte för mycket nu för hon är en av mina närmaste vänner….

Woops….så blev det lite osäkert….vad vågar man nu säga? Eftersom jag tycker mycket om att olika åsikter får lov att brytas mot varann …och förstås tycker mycket om alla mina vänner…..så accepterade jag inte det försök att byta samtalsämne som någon gjorde, kanske för att rädda den trevliga stämning som rådde….och resultatet blev en mycket livlig diskussion om  genus och könsmaktsordning….och om övergrepp mot kvinnor och barn…eftersom Eva Lundgren också skrivit en hel del om det.

Och som så många gånger förr blev det lite av polarisering mellan kvinnor och män. Jag provoceras av denna polarisering måste jag erkänna och har också svårt att förstå den. Ingen man vid ”sunda vätskor” tycker väl att våld och övergrepp mot barn eller kvinnor är OK? Och varje man vid sådana vätskor borde väl vara intresserad av att förstå mera om fenomenet….hur ska man annars kunna ändra sakernas tillstånd?

Men nästan alltid kommer temat oskyldigt dömda män upp som ett mycket större problem än det stora mörkertal av kvinnor och barn som varit utsatta för olika former av sexualiserat våld… som ett större problem än att alltför många kvinnor inte vågar anmäla att de blivit våldtagna…. som ett större problem än att en del barn inte blir trodda när de berättar om något de varit utsatta för av någon i den nära familje- eller bekantskapskretsen. Så skedde också vid mitt köksbord i söndags. En stund i alla fall….sammanfattningsvis tycker jag att det blev en bra diskussion ….som jag menar kan motverka den ”tystnadens kultur” som gör att vi förblir vid status quo….

…..om vi vågar föra den diskussionen även när vi blir lite osäkra….

För tydlighetens skull vill jag lägga till att jag inte tycker att någon enda man ska bli oskyldigt dömd…

Annonser

Det ger säkert en riktig kick till ett forskarlag när man tydligt kan beskriva ett biologiskt förlopp som skiljer sig från normalpopulationens och tycks vara specifikt för en viss diagnosgrupp. Och det är fantastiskt vad modern teknik i samspel med motiverade, begåvade, flitiga forskare kan få fram. Det finns mängder av exempel från medicinens värld.

Men för mig betyder det inte samma sak som att ”gåtan är löst”. Jag har mängder av frågor kvar. Hur uppstår detta annorlunda mönster? I vilket skede av den skapelseprocess …som en människa är ….ändrar det sig? Om det ändrar sig redan innan fostret kommit ut ur magen, finns det faktorer i miljön i mammakroppen som kan kopplas ihop med denna förändring? Bara för att nämna de första frågorna som dyker upp i min hjärna

Är jag mer nyfiken än andra? Eller har jag också ett avvikande mönster i min hjärnfysiologi?

Eller beror det på att det finns olika sätt att formulera gåtan?

Så här i älgjaktstider kan man (dvs. jag) reflektera över vad en riktig karl är. Många ”riktiga karlar” sittter just nu på sina pass i älgskogen. En av mina tekniskt begåvade facebookvänner har redan lagt upp en bild på hur det ser ut när solen går upp från hans utsiktsplats. Ser lite kyligt ut så jag hoppas att han har en termos med varm choklad med sig. Eller kaffe. Själv skulle jag definitivt ha varm choklad.

Så vad kännetecknar ”en riktig karl”? Jag och en av mina ”andliga bröder” hade ett intressant samtal om detta i bilen häromveckan. Upprinnelsen till samtalet var att jag undrade över det fenomen att män så ofta flyttar direkt från en kärlekspartner till nästa, utan mellanliggande period i egen bostad. Min bror hade själv gjort så. Så varför?

Hans svar:

1. Det är bekvämt. 2. Man vill ha någon att dela sina tankar och känslor med.

Hmmmm…..ny insikt hos mig. Jag har en massa väninnor att dela känslor och tankar med. Många män har inte många andra män att dela känslor och tankar med. Min bror har många kompisar men med dom GÖR han saker, med dom pratar han inte om känslor…det vore att visa svaghet, dvs. ”omanligt”…

Hmmm….jag vet att två av kamraterna dött senaste åren…vad talar ni då om?

Jo, under en kort stund på begravningen kommer vi varann lite nära, sen är det ”business as usual”…..

Min bror menar att detta ”macho-mönster” inte går att påverka nämnvärt.

Jag som är obotlig optimist är övertygad om att det inte bara är möjligt, det bör till och med påverkas….och vi  som är medvetna om att detta bara är ett mönster har ett ansvar att bidra till förändring. För inte är det väl en naturlag?

För mig är en riktig karl någon som kan både skratta och gråta, tala om känslor och hur man bäst restaurerar mitt hus, vara mjuk och liten ibland och stor och stark ibland. Om han jagar älg eller hellre spelar gitarr betyder mindre.

Det gör inget om han är bättre än jag på att laga mat heller…..

Vad är en riktig karl för dig?