Fairymary's Weblog

Sverige har relationsproblem

Posted on: oktober 3, 2009

Jag lyssnar på Människor och Tro i radions P1. Man berättar om en ny tankesmedja vid namn Mireja. Det är Jonas Himmelstrand som vill lyfta kunskap om nära relationers betydelse för bl.a. hälsa. Framför allt är det barnens nära relationer han månar om.

Bra! Jag välkomnar verkligen denna tankesmedja. Jag har länge känt mig vara i konflikt mellan å ena sidan kvinnors rätt att verka på samma villkor som männen i samhället …och å andra sidan barnens rätt till trygga nära relationer.

Jonas menar att om kunskap om vad nära relationer betyder lyfts fram så ger det möjlighet för flera partier än KD att måna om de nära relationerna i familjen.

Det MÅSTE vara möjligt i ett land som Sverige ….som både är rikt och långt kommet vad gäller jämställdhet….vi har kommit långt även om det fortfarande finns mycket övrigt att önska…..att prioritera barns behov av nära och trygga relationer….och föräldrars behov av att få vara mera med sina barn. Fler än en gång har jag mött föräldrars ångest och förtvivlan när föräldraledigheten är slut….

Jonas menar att skolans problem inte handlar om pedagogik utan i hög grad om barns behov av nära relationer med vuxna. Jag håller med honom av hela mitt hjärta…..

Jag kan också från mitt rika arbetsliv verifiera de nära relationernas betydelse för hälsan.

I motsats till KD tar han inte ställning till hur de nära relationerna i familjen ser ut…dvs. han tar inte ställning för ”mamma, pappa, barn”….han tar ställning för de NÄRA relationerna….

Har ni tänkt på att ordet ”nära” har flera betydelser? Kroppslig intimitet är lika livsviktig som maten.

Barn som får mat ….men inte kroppslig närhet …..dör.

Vi kanske ska satsa mera på våra nära relationer än på vaccin mot svininfluensan?

17 svar to "Sverige har relationsproblem"

”…länge känt mig vara i konflikt mellan å ena sidan kvinnors rätt att verka på samma villkor som männen i samhället …och å andra sidan barnens rätt till trygga nära relationer.”

Kommen så här långt i Fairys inlägg studsade jag till, backade och tog om från början.
Menar hon verkligen att kvinnans rätt till lika villkor står i konflikt med barnens behov av nära relationer?
Om det är vad hon menar innebär det ju att den ena i så fall ska offra sig för den andra, att barnen ska stå tillbaka för kvinnan eller tvärt om…. Vill hon jaga tillbaka kvinnan till spisen, blöjbytet och till att svara för barnens väl och ve??

Är det fråga om något slags omvänd diskriminering? Förfäktar Mary verkligen att kvinnan skulle vara bättre skickad än mannen att ge barn ”trygga och nära relationer”? Skulle en man hemma och en kvinna i arbete eller studier eller vad det nu kan vara, vara en sämre lösning än tvärt om?

Jag kanske läst som fan läser Bibeln och (under)medvetet hittat betydelser och åsikter som inte finns där…. missuppfattat allt…men förvånad blev jag.

Jag har alltid så länge jag kan minnas varit helt inställd på att skapa mig ett yrkesliv på samma villkor som män. Och har gjort det….fast de lika villkoren blev inte särskilt lika….mer om det kanske i ett annat inlägg…

Eftersom jag är kvinna …och valde ett yrke som tog mycket tid och energi i anspråk…så har mina yrkesambitioner stått i konflikt med mina barns behov av att tillbringa tid med mig …och jag har till min stora sorg själv missat en stor del av mina barns tidiga utveckling….

Jag ordnade för barnen så gott jag förstod på den tiden ….och som de flesta av mina kollegor och väninnor gjorde… och inser för sent att tätt byte av barnflickor inte erbjöd det bästa livet för ett litet barn….

Jag vill definitivt INTE jaga kvinnan tillbaka ”till spisen, blöjbytet och till att svara för barnens väl och ve”….i så fall vore ekvationen för min del enkel och konfliktfri….

Jag tror inte att mannen är sämre skickad än kvinnan att ge barn ”trygga och nära relationer”. Barn behöver både män och kvinnor att relatera nära till.

I mitt personliga liv ….jag fick mina barn på 70-talet….var det långt ifrån självklart att mannen skulle ta särskilt stor del i det vardagsnära ….. det ”blev” av någon anledning så att jag tog det mesta av det när vi båda kom hem…jättetrötta….det var jag som badade och nattade medan maken förkovrade sig med facklitteratur….vi mammor samlades då och då och talade om konflikten mellan jobbet och barnen, svårigheterna med barnflickorna ….jag tror aldrig att papporna gjorde det…

I mitt personliga liv försvann mina barns far …inte bara ur vårt hem ….utan från livet när de var mycket små…och min konflikt blev inte mindre….

Idag har mycket förändrats till det bättre. För att hålla mig till mitt personliga liv så tar min son lika mycket ansvar för sin son som hans fru gör…till min stora stolthet och glädje….det har blivit en annan tidsanda som gör att det är naturligare nu…
Båda har gått ner i arbetstid för att dagisvistelsen inte ska bli så lång…

Och/men….jag vill hävda att det finns en okunskap om vad nära relationer betyder för en frisk utveckling i samhället. Jag har skrivit ett tidigare blogginlägg som anknyter till detta:

https://fairymary.wordpress.com/2008/09/30/om-sma-men-manga-separationer/

Jag hoppas att det kommer en replik från dig….

Förmodligen har jag, barnlös som jag är, givit mig in i något jag skulle hållit mig i från….., men OK.

Barn har behov av relationer, en vuxenvärld att relatera till, vägledas av och söka tröst hos. En vuxenvärld de vet finns till hands vid behov, inte som en ständigt vakande kycklingmamma som lindar in barnet i trygghetsbomull, utan just det stöd, den lots, den tröst, den kram; men också den skarpa blick, det höttande pekfinger, som behövs. Det unga barnet ska veta, även om de senare i livet kommer att upptäcka motsatsen, att de i alla väder kan lita på sina föräldrar; inte så att de alltid ger dem rätt och försvarar deras misstag, men att de finns där.

Vårt samhälle har blivit sådant att väldigt få familjer, och definitivt inte de med en ensamförälder, klarar att någon stannar hemma med barnen på heltid tillräckligt länge och då någon stannar hemma blir det tyvärr fortfarande alltför ofta kvinnan; pga ekonomi, slentrian, tradition eller rent av ett rationellt beslut kring vem som i just den relationen passar bäst.
Som samhället utvecklats har vi, på gott och ont, ”tvingats till” den institutionaliserade barnomsorgen; gott för kanske framförallt kvinnan som lösts från spis- och blöjbojan, ont för att barnen drabbas av att lämnas bort, känna sig svikna och förlora i kontinuitet i vuxen- och föräldrakontakter.

Det är en lögn att påstå att det ”var bättre förr”. Det var annorlunda. I ett avseende, om vi går tillräckligt långt tillbaka och till det gamla bondesamhället, var det, alla andra jämförelser lagda åt sidan, i alla fall bättre för barnen. Flergenerationsboendet och det samlade familjearbetet gav dessa kontinuerliga kontakter över generationerna, skapade inga påtvingade avsked och gav möjlighet till ett ständigt lärande för livet.
Det var ingen Sörgården eller Öjemo by, men i just detta avgränsade perspektiv tror jag det var en bra miljö för barn.

Nu lever vi i ett nytt samhälle, ett annorlunda och med krav på både barn och vuxna som inte alltid går ihop. Många föräldrar känner att de inte räcker till och missar väsentliga saker, barn lämnas och hämtas, trötta föräldrar orkar inte riktigt och ingen är nöjd.

Det gamla vare sig vill eller kan vi återskapa; vad vi kan är att fortsätta på den väg som vi slagit in på; dvs ge föräldrar stöd och hjälp att kombinera ett yrkesliv med föräldraskapet och att få både man och kvinna att ta ett lika stort ansvar. Ett ansvar som inte ska mätas i antal dagar eller månader utan i arbetsinsats, i engagemang, i emotionell närvaro.

Men som sagt, jag är barnlös och har aldrig Vabbat eller lämnat på dagis, så vad vet jag…

Det tycks mig som om du vet en hel del Peter!

Jag håller med dig i det mesta du skriver….och det finns ingen väg tillbaka till ”Sörgården”…..som även på den tiden var en idyll som inte var alla förunnad. Det fanns också barn som blev tidigt föräldralösa för att ett hårt liv och sjukdomar skördade människor alltför tidigt…..och det fanns ”oäkta” barn som fick leva med skammen av något som de var helt oskyldiga till….

Det är just MEDVETENHETEN om de nära relationernas betydelse som jag menar saknas idag….

I politiken: när ”arbetslinjen” vill tvinga en förälder att söka jobb på en helt annan ort trots att den andra förälderns jobb och små barn finns ”hemma”, i förskolan när barngrupperna blir alltför stora …och i skolan när debatten handlar mer om betyg eller inte betyg istället för de vuxnas ansvar att vara just pålitliga och närvarande vuxna.

Jag säger så här: Kvinnans frigörelse har gått ut över barnen. Jag tycker dagis är bra. Men inte från 7 på morgonen till fem på kvällen – fem dagar i veckan. Vi vuxna har lagstadgad arbetstid. Men barn kan man behandla hur som helst. Aporna på Zoo har ett regelverk för hur många som får vistas på en viss yta. Såna lagar har inte dagisbarn. Det är synd om barn som har föräldrar där båda gör karriär.

Jag var hemma med mina barn i många år. Det är jag glad över idag. Jag har sju barnbarn mellan 2 och 7 år. Jag ser vad barn jag behöver. Det är verkligen närhet. Att få vara med människor som bryr sig om och som kan ge kärlek. Det är annat med personal – dom får betalt för att ta hand om barnet.

Lovet – 2,5 år går nu och sparkar på sitt dagis. En dagisfröken tyckte att han behövde mer egentid med sin mamma eller pappa. Problemet är att dom just skolar in fyra ett-åringar. Och då blir det ju som att Love har fått fyra nya syskon. Han blir sidsteppat. Han syns inte. Dom har inte tid med honom. Men om alla barn nu ska vara på dagis – om systemet är sånt – så ligger väl problematiken hos personalen. Dom får ju betalt för att göra sitt jobb. Min dotter sa åt dom. Med all rätt.

Barn är som barn är även på dagis. Dom vill ha allt ljus på sig.

Jag önskar också att jag hade haft förstånd….och stöd från omgivningen….att vara hemma med barnen under de första viktiga åren…. eller ännu hellre att jag och min man hade delat på tiden….vi kunde ha jobbat halvtid båda två….i den bästa av världar…

Mig tycks det som om Lovet, 2,5 kommit ikläm mellan två system, föräldrarnas och dagisets. Det borde inte vara tillåtet att skola in fyra ettåringar samtidigt i en småbarnsgrupp….det är ju precis som du säger….för en tvåochetthalvtåring är det som att få fyrlingar till syskon…

Din berättelse visar hur omänskligt systemet är…..personal är ju också bara människor.

PS. Lovet har i alla fall en mormor som ser hans belägenhet. Det är inte oviktigt i sammanhanget!

Både Fairy och Helena verkar vara engagerade mor-/farmödrar.
Då kan jag kanske få svar på något jag grunnat över i flera år, nämligen denna fixering vid barnbarnen!

I nästan alla de ”pågatan-enkäter” som dyker upp då och då i olika medier, i hemma-hos reportage, i ”känd-person fyller-65-artiklar”, får man som svar på frågan ”Och vad ska du nu göra som pensionär?” att ”Oh, det ska bli så underbart, nu kan jag äntligen vara med mina barnbarn…”.

Jag har även sett det i min omgivning. Till synes vettiga människor ger upp sitt eget liv, sina intressen och sitt umgänge och satsar, lätt överdrivet, allt på barnbarnen.

OK för punktinsatser för att avlasta föräldrar, OK för barnvakt då och då eller hjälp med passning av någon sjuk…men detta totalengagemang på gränsen till mani???

Vad hände med deras eget liv? Vad trycker föräldrarna, de kanske har helt andra idéer om uppfostran och vuxenkontakter.
Vad händer med barnen? Var kommer de att ha sina lojaliteter och naturliga vuxenkontakter?

Allt ovan naturligtvis lätt skruvat, men inte mycket…
Ni kanske själva tillhör dem jag förundras över….

Dessvärre Peter träffar jag inte mitt barnbarn så ofta jag skulle önska. Om orsaken till det vill jag inte orda här….

Jag tror att de av min generation som hänger sig så ivrigt åt barnbarnen gör det delvis för att de är lessna att de missade så mycket av sina egna barns barndom….kanske ibland av skuldkänslor ….

Jag tycker också att en del far- och morföräldrar är överdrivna i sitt engagemang…och/men jag tycker också att en del unga föräldrar utnyttjar sina föräldrar orimligen, tar deras engagemang i tid och otid för givet….

Självklart måste föräldrarna vara de som huvudsakligen är ansvariga för sina barns väl och ve. Däremot tror jag inte barnen far illa av att ha engagerade far- och morföräldrar.

såvida inte konflikter mellan generationerna försätter barnen i lojalitetskonflikter.

Tillägg apropå Peters senaste kommentar:

…och om barnen inte får i ”uppdrag” att tillfredsställa
vuxnas behov…..

Det är en sak att då och då få stå i centrum för vuxnas intresse …och en annan att bli vuxnas hela livsinnehåll….

Känner att jag vill bidra med en bakgrundsbild till pågående debatt hämtad från min egen omgivning.

Familj med två barn, L tre år, F 9 månader. Mannen konsult inom finanssektorn, kvinnan controller för stora offentliga projekt inom infrastruktur.

Kvinnan just nu mammaledig fram till årsskiftet, då mannen tar vid.

Mannen jobbar sedan januari på ett uppdrag nere i Holland måndag till fredag med resor fram och åter vid veckosluten.

Att med denna bakgrund, som säkert inte är helt ovanlig i dagens globaliserade värld, få till ett bra familjeliv mamma-pappa-barn-far- och morföräldrar och därtill vänner är säkert inte helt lätt!

Att dessutom avstånden mellan familj och föräldrar i ena fallet är ca hundra mil är väl ett mindre problem i detta sammanhang!

Jag har inga råd eller lösningar att förmedla, men tror det är bra att ha konkreta förhållanden som grund för diskussionen!

Att jag sedan är den där farfar’n hundra mil bort diskvalificerar tyvärr mig från att helt leva med och för mina barnbarn!

Tack Claes för din bild från verkligheten. Jag tror att dagens småbarnsföräldrar har det ännu tuffare än vi hade på 70-talet. Det är egentligen paradoxalt, vi bor bättre, har bättre bilar, mer avancerad teknologi både här och där….men hur blir det egentligen i de nära relationerna? Vilka påfrestningar tål de?

Gunilla – min kusin – var uppe i helgen: Hon jobbar på ett dagis på Varmdö. Där skolades också fyra ettåringar in just nu. En ettåring måste man ha koll på hela tiden. Absolut hela tiden för annar slår dom ihjäl sig.
Love går på Montessoridagis. Precis som om det skulle hjälpa. Personal är personal. Dom är avlönade och lever på att ta hand om andras barn. Dom bryr sig inte på rätt sätt skulle jag vilja påstå.

Peter: Det är mänskligt att vilja ta hand om sina barnbarn. Naturen har menat det så. När man vill överleva måste mamman och pappan skaffa mat. Då passar det bra med ett mormors- eller farmorsknä. Jag är både mormor och farmor. Att få barnbarn går inte att beskriva. Det är roligt att vara med dom. Man blir hel på något sätt. Man är en förebild. Man är något som dom kommer att minnas när man själv går ur tiden.
Det jag inte fick själv ger jag nu mina barnbarn.

Vad jag menar när jag skriver att personal också är människor är att jag tycker att arbetsgivare ibland sätter sin personal i väldigt svåra situationer. Det har jag många exempel på från vården, inte minst nu när det hela tiden skärs ned och sparas så att personal får gå medan politikerna säger att det inte ska minskas på kvalitén. När det gäller att ta hand om såväl små barn som sjuka oroliga människor så finns det en mänsklig dimension där det inte går att tänja sig hur mycket som helst….många som är anställda i vården …inte minst i äldrevården mår dagligen dåligt för att dom inte kan göra det dom ser behövs…..

Jag tror också att mormors/farmorsfunktionen är att tjäna släktets överlevnad. Jag …och inte bara jag …har funderat mycket varför kvinnor lever så länge efter det att vår fruktsamma tid är över och jag tror att ”naturen har tänkt” att det är för att vi ska kunna hjälpa till med barnbarnen….

Helena
Jag tror dig och skulle förmodligen känt lika dant om jag fått förmånen (?) att vara far/morfar.

Vad jag vänder mig mot eller i varje fall ställer mig undrande inför, är dem vars hela liv blivit barnbarnen, de som inrättar hela sin existens efter dem och som förvandlas till pladdrande, rent ut sagt löjliga, individer då de tvångsmässigt måste berätta om lilla Putte hit och lilla Lisa dit för förtionuttonde gången.

I ett tidigare inlägg framhöll jag flergenerationsfamiljen som något positivt för barnen, men det var något annat.
Där var det ett arbetets, boendets och ansvarets gemenskap över generationsgränserna, inte far/morföräldrar som sökte en ny mening i livet där barnbarnen snarare blivit ett medel än ett mål.

Peter: Nej, man kan inte leva genom barnbarnen. Så är det inte menat. Allt handlar om överlevnad egentligen. På vår gård har vi inga äldre som kan hjälpa till. Dom är död. Men jag skulle gärna haft en äldre som lagar sånt som man inte hinner med.

Vi har dock en moppegubbe utan barn och fru som adopterade oss när vi köpte gården 1983. Han har 10 syskon – äldst – men inte hållen för något av dom andra eftersom han drack. Men sen vi accepterade honom och han slutade dricka så fick han status helt plöstligt. Han har hjälpt till så gott han har kunnat. Sorterat potatis ända ner till jättesmå kulor. Så var det förr. Allt var mat och gick att äta. Lade in enris i jordkällaren o s v. Men nu orkar han inte. Han blir 79 i februari.

Vad jag vill säga med det här är att familjen, flocken, släkten är sönderslagen. Nu ska Staten ta hand om oss.

Här håller jag verkligen med dig Helena. Staten är ingen fullgod ersättare för solidariteten i en flock, där alla är medvetna om att alla behövs för allas överlevnad, att alla kan bidra….likaväl som man kan lita på att man får hjälp när man behöver.

Det finns en underbar liten bok: Velma Wallis: Two old women, som belyser det här…men med lite extra dramatik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: