Fairymary's Weblog

Flicka eller pojke?

Posted on: februari 18, 2009

Nu är vi där igen…så skört är tydligen vårt accepterande av den lag som ger kvinnor rätt att söka abort utan att behöva ange sina skäl.

 

Och o ve, att abortera bort kvinnliga foster…men, handen på hjärtat ni i Eskilstuna, vet ni verkligen att det var skälen? (Hur förhåller ni er i så fall till tystnadsplikten?)

 

I mina öron låter det som gissning från personal som arbetar med stora frågor i livets början….och de stora frågorna i livets början och slut väcker våra känslor…hur skulle det vara annars?

 

Jag har i många år hävdat att de barnmorskor och obstetriker som arbetar med liv i vardande ska ha regelbunden handledning så som pyskoterapeuter och socialarbetare har…därför att det väcker så starka känslor, utmanar ens egna mer eller mindre omedvetna värderingar och till och med ens egna erfarenheter av att vara ett utsatt barn. Rubriken på förstasidan i gårdagens SvD blev för mig en påminnelse om att det ibland ”rinner över” för personal som inte får hjälp att hantera sina fullt rimliga reaktioner…detta borde inte ventileras i media utan i ett slutet rum med sekretess….

 

Och handen på hjärtat kära läsare….kan någon av oss svära sig fri från att ha diskriminerat ett flickebarn till förmån för ett gossebarn, i klassrummet eller någon annanstans?  Eller ha ”tänkt fel” vad gäller könet på en betydelsefull person…vad sa ”farbror doktorn”?…jaså var det en tant? Advokaten…jaså var det en kvinnlig advokat? Eller gett en man högre lön än en kvinna för samma arbetsinsatser?

 

Mina ostyriga tankar går då till företrädare för abortmotståndet i USA…som utan att blinka tycker att det är OK att skicka unga män/kvinnor till att dödas eller gravt traumatiseras, fysiskt och/eller psykiskt i Irak…det spelar roll i vilken livsfas man dödar uppenbarligen…

 

Och jag överraskas av att jag plötsligt undrar varför det numera anses helt OK att abortera bort ett foster med Downs syndrom….men inte ett foster av ”fel” kön.

 

Mig tycks det som om den viktiga frågan kom i skugga … nämligen den hur vårdpersonal ska förhålla sig till den information om barnets kön som blivande föräldrar allt oftare efterfrågar…utan att bli osams med dem…

 

Det är en stor fråga som förtjänar en debatt helt frikopplad från kvinnors rätt att göra abort.

 

 

 

 

10 svar to "Flicka eller pojke?"

fairymary,

Denna fråga kan nog väcka mer debatt än du tror.

>Och handen på hjärtat kära läsare….kan någon av oss svära sig fri från att ha diskriminerat ett flickebarn till förmån för ett gossebarn, i klassrummet eller någon annanstans? Eller ha ”tänkt fel” vad gäller könet på en betydelsefull person…vad sa ”farbror doktorn”?…jaså var det en tant? Advokaten…jaså var det en kvinnlig advokat? Eller gett en man högre lön än en kvinna för samma arbetsinsatser?

I alla fall i vuxen ålder kan jag inte påminna mig att jag diskriminerat en flicka eller kvinna.

Jag tänker inte så mycket på vad som är lagligt.
Jag kan inte föreställa mig att som blivande förälder rata ett barn, oavsett om det har Downs syndrom eller p.g.a kön.

Jag inser att det finns olika åsikter om hur man har möjlighet att ge ett barn med Downs syndrom ett bra liv eller inte, men, i vår del av världen hoppas jag verkligen att ingen menar att en människa av ett visst kön skulle vara mindre önskvärt.

Det jag antydde inledningsvis, beror på att jag kom att tänka på ex.vis Kina som i städerna (vilket kan innebära vad som helst där) har begränsat barnafödandet och familjerna därför faktiskt MÖRDAR sina redan födda flickor, för att bereda plats åt pojkar som senare kan hjälpa till att försörja familjen.

Jag kom säkert lite utanför det du tänkt med ditt inlägg och menar på intet vis att att förringa det du säger om abort p.g.a kön.
Båda sidorna av detta är fruktansvärt.

Tack kära mrmhalland för din kommentar!

Jag är rätt härdad vad gäller abortdebatt…inte minst min egen inre…och jag tycker verkligen att vi i ett civiliserat land BÖR debattera de stora frågorna vid livets början och slut …..ofta och öppet….

Min huvudpoäng här skulle vara att skilja abortdebatten från den viktiga frågan om man ska lämna ut information om barnets kön vid undersökningar, som görs av andra skäl. Det är ett trätoämne ibland mellan undersökande barnmorska och föräldrapar. För 3 år sedan blev en barnmorska i min stad anmäld för att hon inte berättat om könet för föräldrarna….det är inte så enkelt som att bara säga att man inte ska göra det annat än när det är medicinskt motiverat pga vissa könsrelaterade nedärvda tillstånd…

Föräldraparet tyckte att det angick dem vilket kön barnet hade och att det var uttryck för maktutövning att inte berätta….och att bli osams med blivande föräldrar kan få medicinska konsekvenser….de kan senare dra sig för att söka för symtom som kan vara allvarliga. En ung vän till mig (nu dryga 20) höll på att stryka med innan han var född av just det skälet….

Min andra poäng skulle vara att jag tycker att personal som arbetar med dessa känsloladdade frågor dagarna i ända ska ha handledning på samma sätt som psykoterapeuter och socialarbetare …för att hantera sina egna känslor så att de inte lägger sig i vägen för det professionella bemötandet. Någon sådan tradition finns inte i sjukvården och jag har försökt införa den …med STORT motstånd….särskilt nu när man drar in på resurser. Ändå vet jag att det skulle löna sig även ekonomiskt ….det är en ringa kostnad och man skulle spara in så mycket…..

Tack för att du kommenterade så att jag fick förtydliga mig!

Hej igen,

När det gäller din första punkt är jag allt för dåligt insatt i problematiken.
Är det så att man inte vill berätta om könet för att det finns risk för abort om det inte är det önskade.

När det gäller din andra punkt tycker jag det är självklart med regelbunden handledning.
Det förvånar mig att det inte är praxis.
Alla som arbetar (oavsett med vad) vet att man efter ett tag kommer in i sina egna gängor.
Dessa behöver inte alls vara förenliga med den policy som är fastlagd för arbetet.
Den grupp du talar om är naturligtvis extra utsatt p.g.a det naturliga försvar vi människor är utrustade med för att slippa ta till oss det som tär på oss.
Det låter ju också som en nästan livsviktig säkerhetsventil för den som arbetar med dessa frågor.

Allt som rör aborter och kvinnans rätt till sin kropp är som att beträda etrt gungfly. Vi har de etiska, de religiösa och jag vet inte vad frågeställningarna; men en talas det väldigt lite om, nämligen mannens del i det hela.
Ett känt faktum är att ”it takes two to tango” och det gäller även konceptionen av ett barn. Trots detta har frågan om att avbryta ett havandeskap helt och hållet blivit en fråga för kvinnan och hennes rätt till sin kropp.
I händelse av ett havandeskap är även en annan kropp inblandad, nämligen mannens, men ingen frågar efter om han vill ha det barn som kvinnan bär, som han är lika ansvarig för tillblivelsen av och som även han kanske känner för.
Jag vill inte på något sätt begränsa kvinnas rätt till sin kropp och kvinnan skall inte bli något slags avelsmaskin för mannens önskningar. Jag tycker bara att mannen helt har glömts bort i denna debatt. Utan honom hade debatten överhuvudtaget inte varit akruell…

mrmhalland först!

Ja den första problematiken, den om huruvida barnmorskor och läkare ska lämna ut information om barnets kön till blivande föräldrar är inte så allmänt diskuterad…..förrän i det ögonblick man själv är blivande föräldrar och är med om en undersökning där frågan om barnets kön kan tas fram som ”bi-information”. Det är en möjlighet som inte har funnits så många år ….förutom i de relativt sällsynta fall då man tar fram information om fostrets kromosomuppsättning relativt tidigt för att upptäcka ev. kromosomförändringar.

Det har åtminstone vid min klinik varit ett laddat ämne då man inte alltid velat lämna ut det. Jag antar att barnmorskor haft olika skäl för detta men det har ofta blivit ett konfliktämne med de blivande föräldrarna….och enligt mitt sätt att se så hanteras konflikter genom dialog……

Jag blir glad att du delar min syn på nödvändigheten av handledning i känslomässigt påfrestande arbeten….det finns ännu ingen tradition för det bland sjuksköterskor, barnmorskor och läkare….

TNsexton!

Tack för din kommentar. Självklart har du rätt. I förhållande till graviditet, abort och förlossning blir vi aldrig jämlika ….som vår biologi ser ut.

Det finns en historia där kvinnor genom tiderna lämnats ensamma att ta hand om frukterna av sexuella möten, mer eller mindre frivilliga för kvinnors del. Och så sker än idag….

Min erfarenhet från att möta kvinnor i abortsituation är att många upplever en väldig ensamhet inför ett stort livsavgörande beslut. Där det fanns en pojkvän/partner/make som ville dela ansvaret alternativt beslutet om abort var det enklare.

Min tanke är att mannens delaktighet måste gå via dialog med den kvinna han befruktat. Och där är han välkommen i de allra flesta fall…..

Jag kan tänka mig att, precis som du skriver, många kvinnor känner sig väldigt ensamma och övergivna i en situation som abort. Att gå igenom detta ensam kan aldrig vara lätt men jag menar dock att det i dag är ”så enkelt” för somliga att ta denna väg, i stället för ansvar.

Oavset vad vi väljer att använda oss för uttryck så är det ändå i grund och botten liv vi talar om. Liv som kanske i slutändat suttit vid pennan i denna debatt men som aldrig kom till. Sedan kan anledningarna till detta vara oändligt många och många säkerligen befogade av ett eller annat skäl. Jag tycker dock samhället gjort det ”för enkelt” att använda denna metod för att ”ta bort något oönskat” eller ”göra sig av med problemet”.

Kanske har jag fel, men jag har hört så många olika historier gällande detta och vissa stämmer säkerligen mer eller mindre. Jag tycker dock att det borde vara lite svårare att få igenom denna typ av ingrepp, även om kvinnor har bestämmanderätten över sin kropp så ska ingen ha bestämmanderätten över livet. Är livet uppkommet så ska det ha sin chans…

Bara en liten kommentar om ansvar:

I stort sett alla samtal jag haft med kvinnor i abortsituation har det handlat om att ta ansvar, för sig själv, för sin partner, för barn man redan har …och ….viktigast för de flesta….om det liv man inte menar sig ha tillräckliga resurser att ta hand om på det sätt man vet att barn behöver bli omhändertagna….

I Indien åker läkare omkring och scannar magar för att se om det är en flicka. Är det en flicka blir det abort! Om jag hade sex flickor kanske jag skulle vilja ha en pojke. Med teknikens hjälp kan vi se in i magarna. Inte bra egentligen.
Jag tycker inte man ska få göra abort på grund av kön. Däremot tycker jag att kvinnan ska få bestämma över sin kropp.

Vill man ha en pojke får man göra en. Försöka göra en i alla fall. Man kan ju göra som den danske veterinären som har fyra flickor och fyra pojkar. Alla gjorda efter hans mall! Det fick man lära sig på 70-talet. Men då måste man först förstå hur naturen lagt upp det hela. Det är ingen slump att det föds nästan häflten hälften i världen. Där har vi svaret. Naturen kan!

Hej Helena! Välkommen hem till å. ä och ö!

Jag tänker att om vi har gett kvinnor i Sverige rätt till fri abort så får vi lita på att kvinnor gör goda val för sig själva och sina familjer. Blir vi oroliga över att det görs abort på ”fel” indikation så blir det för mig en väckarklocka, jag ser det som ett symtom på ett fel i det samhälle där det sker.

För mig blir det då viktigt att gå ”till roten” med det som är fel….

Och vi kan inte vrida teknikutvecklingen tillbaka….hur gärna vi än önskade ibland…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: