Fairymary's Weblog

Kroppen minns för vår räkning

Posted on: september 27, 2008

Igår var det 50 år sen min mamma dog. Jag var 17 år, mina systrar 12 respektive knappt 10. Det var inget mindre än en katastrof…..våra föräldrar var skilda och pappa hade en ny familj där vi inte riktigt rymdes.

Jag tänker numera inte så ofta på min mammas död, men i år har jag i tidiga september upplevt något som var svårt att definiera: en diffus oro, en obestämbar olust, en ordlös farhåga. Så kom jag att tänka på att det den 26:e september skulle vara 50 år sedan jag blev väckt tidigt på morgonen av dödsbudet.

Jag har haft liknande upplevelser sista veckan i augusti i många år. Det gällde en annan förlust som jag och mina barn drabbades av den 1:a september 1978. Ibland har jag inte förstått varför jag till synes omotiverat känt mig nerstämd…..så har jag sett i almanackan och förstått sambandet…..

Jag har förstått att även andra kan ha liknande upplevelser, år ut och år in, efter sorgliga händelser.

Jag förstår inte vad det är för inneboende vishet i denna kroppens känslighet för cykliciteten i årstiderna och de sorger som drabbat oss. Jag har annars stor tillit till kroppens reaktioner som redskap för att orientera oss i tillvaron. Trötthet får oss att söka vila, hunger att förse oss med näring, törst att bevara vätskebalansen, längtan efter närhet att skapa de relationer som är nödvändiga för både individens och släktets överlevnad…..men denna årstidsbundna påminnelse om gamla förluster…? Om någon som läser detta vill kommentera och dela sina egna erfarenheter och tankar skulle det kännas som en tröst…..

6 svar to "Kroppen minns för vår räkning"

Jag har ingen erfarenhet av det slag du beskriver men jag tror verkligen att kroppen minns det vi ibland själva ”glömt” och att vissa saker får oss att minnas. Dofter, årstidsskiftningar, andra saker får minnesspåret att aktiveras igen och speciellt om det är något stort (förstår du hur jag menar? har läst psykologi och då blir man ibland lite insnöad i sitt eget sätt att tänka).

/Vida (som hittat hit från Vindens melodi)

Ja Vida, jag tror mig förstå hur du menar ….roligt att du hittat hit! Välkommen!

Hmmm… – Fairy Mary – I mitt perspektiv sett så är det så att ALLT som Wi upplevt – och ej har haft intellektuell förmåga att till 100 % OK-eja = acceptera som för evigt varande historia = ingenting som Wi i efterhand kan göra ett uns åt (= ge blanka faen i att ”gråta över spilld mjölk”) – det kommer som ett ”brev på posten” ALLTID till och från över oss – antingen som drömmar om nätterna – alternativt som Du så fint beskrivit det ovan.

Varför ?

Tja – igen – i mitt perspektiv sett i vart fall – för att Wi skall bli påminda om att wår enda uppgift är att till 100 % OK-eja = acceptera det som för evigt varande historia = ingenting som Wi i efterhand kan göra ett uns åt (= ge blanka faen i att ”gråta över spilld mjölk”) – ingenting annat – punkt.

Dock – wåra mer eller mindre snilliga intellekt försöker alltid att säga någonting helt annat – men det är kort och gott ”bullshit” i mitt perspektiv sett.

Varför ?

Intellektet vill helst av allt att Wi skall dö mentalt/fysiskt – och kroppen vill försöka tala om för oss att wår livspotential är oändlig – och även som varelser födda i kött – punkt.

Varför ?

Tja – faen vet…🙂

Halloj vännen🙂

Självklart tror jag att kroppen minns, och att det finns lagrat i vårt sk kroppsminne,,, jag förlorade min pappa den 18 september nu för tre år sedan,,,och jag håller med dig om att just de veckorna kring detta datum är jobbigt för mig,,, och jag tror att saker som vi varot med om långt långt tidigare sätter sina spår också,,,
mycket av sådan här ”oförklarlig” ångest, och depression som vissa får ”bara så där” har en grund någonstans,,, kroppen minns det vi inte vill minnas,,,och det ger effekter!
Jag har själv varit med om sådana effekter nu,,,som härleder till min tidiga barndom,,,

Kram på dig vännen🙂
Love ya´

”men denna årstidsbundna påminnelse om gamla förluster…?”

För att vi vill inte glömma, vi vill minnas. Och för att göra det måste vi ha kvar den känslan av sorgen. Vi måste känna hur det är att vara glad genom att uppleva hur det va att vara ledsen.

Riktigt glädje kan man inte uppleva utan att man ha känt riktigt sorg.

Man glömmer inte sina förluster, man lär sig att leva med dem.

Det är bara kroppen som försvinner i synen, men inte i minnen.

Min mamma dog 3 september 1983 – inte kul när den dagen kommer år efter år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: