Om rötter och riktning

Posted by: fairymary on: juli 17, 2008

• In: Uncategorized
• 16 Comments

Jag har mina rötter djupt i den ångermanländska marken. Den är karg och stenig om än makalöst vacker. Inte för inte har min barndoms byar, berg och sjöar fått status som världsarv under namnet Höga Kusten. Sommardagar som dessa frapperas jag oftast av skönheten i det landskap jag med glädje och tacksamhet kallar mitt. Just i detta nådens år har jag trevande påbörjat det som fransmännen så vackert kallar ”le troisième age”, den tredje åldern. Detta tillstånd får mig att söka i mitt inre efter en riktning igen och i denna process tar jag kontakt med mina jordiska rottrådar. De kommer mig till mötes i i min barndoms miljöer. Min själs kompassnål står och slår och söker efter poler att orientera efter. Vad var det för riktning jag stakade ut när jag började stava mitt abc? Eller bestämde jag mig redan innan jag fick kontakt med orden och språket, vart jag skulle hän? Det jag vet är att jag så länge jag kan minnas varit besatt av att förstå…inte bara orden utan det som ligger bortom orden. Jag anade tidigt att världen var stor… kanske var det sången om ”Lasse, Lasse liten” som öppnade mitt sinne för det som var bortom de ömsom grönskande, ömsom blånande bergen. Kanske var det olikheten mellan mina föräldrar som fick mig att extrapolera mångfald, annorlunda horisonter, främmande religioner, helt annorlunda språk än mitt. Dialekten i mitt steniga, backiga hemlandskap skilde sig från pappasläktens industriella tungomål. Och baptistsångerna från Alnön klingade varmare och gladare än den mer olycksbådande förkunnelse som närde min moderjords ande.

Häromdagen hade jag under ett par intensiva timmar många möten med olika kroppar och ansikten som blivit kvar i mammarötternas närhet. Min barndoms och ungdoms vänner och ”tanter” …..några av mina jämnåriga hittade livspartner och försörjning nära sitt ursprung….många av dem har flyttat någon kilometer eller två från födelseplatsen…..

Även i denna inre krets finns variationen. Min jordbundna, trädgårdsodlande väninna som matar mig full med hembakade kakor, jordgubbar och grådde…hennes ögon talar ett helt annat språk än min ungdoms litterära inspiratös…hon som såg min tonåriga törst efter stimulans och erbjöd sig att låna mig sina böcker som mamma fann alltför syndiga…..hennes ögon lyser idag glittrande och varmt emot mig i det åldrade ansiktet och vi kramar varandras händer när vi lite hastigt i kaffepausen i bönhuset delar läsupplevelser. Och männens kroppar…en  del sneda och seniga får mig att tänka på vindpinade tallar….andra ser rakare ut och utstrålar förvissning om att vara i rätt omloppsbana i universum.

Jag kan känna lite avund då jag erfar att under de femtio år jag vimsat runt i sökande efter svar på frågor som bara genererat nya frågor så har några av mina kamrater borrat sig djupare i de brunnar som min barndoms trosföreställningar uppenbarligen utgjort för dem.

Kompassnålen slår och slår……..

Etiketter: Ångermanland, barndom, den tredje åldern, Höga Kusten, läsupplevelser, rötter, själ, världsarv