Läkares första plikt…..
Postad av: fairymary på: september 17, 2011
I dagarna pågår en märklig rättegång i Stockholm. En läkare är åtalad för dråp av ett döende barn. Juridiken möter medicinen. Å ena sidan. Å andra sidan är det något mycket djupare på gång…. en förtroendeklyfta mellan läkare och alla oss som då och då är beroende av professionen. Jag skriver vi…. jag är ibland läkare, ibland patient.
Ett av de viktigaste utbildningsmomenten i mitt liv ….inget formellt sådant men ett i högsta grad reellt…. var när jag tvingades bli patient, första gången vid 36 års ålder. Fast jag hade tillbringat ansenlig tid bland sjuksängar förstod jag inte förrän jag själv låg där, hur i oändligt underläge man kan känna sig. Jag var ändå priviligerad genom att ha kunskap, genom att förstå rutinerna och ha tillgång till ”koderna”. Det är ingen behaglig position, att känna sig utlämnad med sin skröpliga kropp….
De allra flesta i min yrkeskår är de mest samvetsgranna och ambitiösa människor man kan tänka sig. Åtminstone de jag känner. Inte alla är bra på att kommunicera med patienter…..
Det är i kommunikationsbristen som missförstånd uppstår. Där lämnas fältet fritt för fantasier, rädslor, misstro, till och med hat. Jag har de senaste 2-3 åren umgåtts mycket mer med människor utanför sjukvården än tidigare…. och jag har förfärats över vad jag skulle vilja kalla det läkarhat som många människor uttrycker. Jag tror att det är i den olyckliga kombinationen av patienters utsatthet och läkares bristande förmåga till god kommunikation som det ogräset gror….
Jag vet inte vad som hände de dramatiska minuterna i sjukrummet i Stockholm. För mig är rättegången framför allt ett symtom på en allvarlig förtroendeklyfta.
Like this:
7 svar till "Läkares första plikt….."
oktober 7, 2011 den 9:49
Mary: Jag tycker synd om läkaren. Föräldrarna bad om mer smärtlindring men hon vägrade. Föräldrarna hade ju bestämt tillsammans med läkarna att lisuppehållande åtgärder skulle avslutas. Barnet kunde inte överleva. Märklig historia.
oktober 7, 2011 den 18:54
Ja Helena, det är mycket irrationellt i den här historien. Men paradoxala känslor vid livets början är vi vana vid, likaså vid livets slut. Nu sammanföll början och slutet och det är svårt att acceptera att vi inte styr över liv och död …. jag hoppas att läkaren fått professionellt stöd och likaså föräldrarna… deras sorgeprocess har inte gynnats av den här långdragna utredningen.
oktober 22, 2011 den 8:41
Jag har väldigt blandade erfarenheter från min egen tid inom vården. Du skriver om ett läkarhat, som jag både känner igen och förstår. Som all form av makt kan även denna missbrukas och korrumpera.
Som sjukgymnaststudenter på praktik diskuterade vi ofta vårdpersonalens relation till patienterna, för vi såg mycket som vi inte kunde fördra och som vi inte ville efterlikna.
Jag fick intrycket att man som personal snabbt får en syn på den vårdade som ett nummer, en diagnos, som en inventarie på jobbet. Det kräver ju mycket engagemang om man ska se varje patient som Människa – och kanske ligger en del av förklaringen i, att det är så många patienter per personal och att de passerar igenom så fort.
Jag har naturligtvis sett motsatsen också; de som tar sig tid och är fullkomligt närvarande med personen den stund de är där.
Jag minns särskilt en kvinna från min tid på neurointensiven, som legat i oförklarlig koma i över en månad. Ingen trodde hon skulle vakna igen, men en dag gjorde hon det och skickades då till uppvaket, där jag också jobbade. Ett par dagar efter att hon återvänt till oss träffade jag henne, och jag märkte snabbt att hon var ganska förvirrad. Jag frågade, om någon berättat för henne vad som hänt.
Nej, hon hade ingen aning, och hon var rädd.
Jag blev förbluffad, tänkte att efter en sådan pärs vore det väl självklart att ta in en samtalspartner till kvinnan?
Jag minns också vad en sköterska på neurointensiven (där de flesta är medvetslösa) deklarerade: “Det är så jobbigt att ha ‘brutna ryggar’ inne! Jag jobbar ju här för att slippa träffa patienter!”
oktober 25, 2011 den 4:36
Hej Lisa! Välkommen till min blogg! Du “sätter fingret” på vad jag tänker är den allvarligaste svagheten i sjukvården. Jag känner förstås också igen det här fenomenet, vi och dom-tänkandet. Vi= dom friska, starka, värdefulla, hjälpande. Dom= de sjuka, svaga, mindre värda, i bästa fall tacksamma patienter, ibland mest i vägen, särskilt dom som har symtom man inte förstår och därför inte får känna sig duktig. Jag har en tanke om att det kan ha att göra med att man blir översköljd av mänskligt lidande och existentiell utsatthet utan att man ges tillfälle att prata om vilka känslor det väcker hos en själv…..alla vet vi ju på någon nivå att även jag/vi kan drabbas av sjukdom och lidande. Det enklaste försvaret mot den hotfulla verkligheten är att göra patienten till ett objekt, = inte som jag. På det området finns det mycket vi kunde förbättra!
oktober 25, 2011 den 4:47
PS. Det finns en underbar bok av en njurläkare som heter Astrid Seeberger, Den skamlösa nyfikenheten, som är ett bra exempel på det du skriver att det också finns vårdarbetare (självklart i alla yrkeskategorier) som har en helt annan attityd …. Den kan varmt rekommenderas.
september 18, 2011 den 23:59
Apropå kommunikationsbrister: http://www.mediegruppen.com/aktuellt/17910.kronika_rakt_pa_sak_om_svara_besked.html
september 20, 2011 den 18:50
Tack för din länk machnow! Vi tycks ha liknande tankar om vikten av professionell kommunikation. Kan berätta att det pågår ett kontinuerligt arbete inom ramen för läkarutbildningen för att öka kompetensen, t.ex. att ge svåra besked. Jag som varit “i branschen” i snart 40 år kan se en långsam men dock förändring till det bättre bland läkarstudenter. Man är mycket mer öppen för den aspekten av yrket…. och motiverad att delta i de undervisningsmoment som erbjuds.