33 svar till "Att bryta tystnadens kultur"
september 22, 2009 den 21:50
Det här mejlade en kompis till mig häromdagen. När hon bodde här hade vi mycket roligt. Vi bjöd bl a hit Birgitta Onsell och Gerda Antti som vi hade mycket kul med. Men sen flyttade hon hem till Norrbotten tråkigt nog. Så nu mejlar vi och har oss. Läs och begrunda:
”Angående Lundrgren så läste jag henne på 90-talet. Då handlade hennes böcker om män (Norska frikylkliga) som satt inspärrade för att de misshandlat sina kvinnor. Om jag inte minns fel så tog vi också upp frågan, varför de misshandlade sina kvinnor i våran grupp Kärnorna. Makt i Guds namn. Boken lästes förstås också i kvinnojouren där jag jobbade ideellt ett antal år. Därefter hamnade Lundgren i Uppsala och började skriva om ritualer och om hur sekter mördar barn i hemliga sällskap. Sen dess är hon för mej en sjuk kvinna. Hon har nu bott i Sverige ca: 15 år och kan inte prata svenska. Hon är på tapeten ibland och då talar hon en förfärlig norksliknande rotväldska, obegripligt och fult. I ett av inläggen på din blogg undrar en insändare ” hur har hon i Uppsala fått titeln professor”. Svar: Det finns massvis av galna proffesorer som älskar att profetera om sjuka saker som dyker upp i deras hjärnor, och dom får examinera andra galningar medvetet eller omedvetet”
september 23, 2009 den 9:39
Helena min vän!
Jag har också haft en period med Birgitta Onsell. Vi var sex kvinnor som gjorde en studiecirkel omkring ”Galna gudar och glömda gudinnor” och Anita Goldmans ”Våra bibliska mödrar”. Någon gång var Birgitta uppe och föreläste. Den gruppen betydde mycket för mig under den perioden.
Gerda Anttis böcker kom in lite ”snett” i mitt liv…så henne har jag nog inte gjort rättvisa…tänker att det spelar stor roll med de människor som finns omkring vissa böcker…
Så är det med Eva Lundgren också. Hon dök upp i min värld som bitsk extra-opponent 1987 när den professor som var min vetenskaplige handledare godkände en avhandling om slagna kvinnor, Bo Bergman: ”Battered wives, why are they beaten and why do they stay?” Eva opponerade sig emot att det var kvinnorna som problematiserades, endera var de otillräckliga, provocerande eller alltför kompetenta. Jag tyckte att Eva hade rätt och min tilltro till min handledare blev lite skakad.
Sen har jag följt Eva mer eller mindre på avstånd. Hon har ofta varit i min stad eftersom hon handlett en väninna till mig som har skrivit en bok om mödrar till barn som varit utsatta för sexuella övergrepp…den boken tror jag att jag tipsat om förut, Nea Mellberg: När det overkliga blir verkligt.
Eva är en kontroversiell person, inte ett dugg publikfriande…. jag tror faktiskt att hon drivs av en sanningssökande passion…. och hon ger sig in i ”getingbon” som inte många skulle våga sticka nosen in i, t.ex. Knutby
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=1-AV_ID=844938,00.html?from=read_more
september 23, 2009 den 11:38
Kanske inte just publikfriande, men en liten önskan om att bli sedd har man nog (*ler*) om man ger sig på Fredrik Skavlan ur ett genusperspektiv på ett forum som Newsmill efter att denne haft de högsta tittarsiffrorna sedan Lasse Holmqvists dagar!
september 23, 2009 den 10:44
Hennes bok Gud och alla andra karlar är fortfarande bra. Dock har hon nog spårat ut lite med det här med sekter som mördar barn. Tror du på det?
september 23, 2009 den 11:42
Rak fråga kräver rakt svar.
Först: Eva säger inte att sekter faktiskt mördar barn. Hon citerar barn som berättat och uppmanar oss att var öppna för att det KAN ha hänt….
Jag har ett liknande förhållningssätt. Det har jag kommit fram till efter att under några år ha behandlat en ung flicka som så småningom med stor vånda och fragmenterat berättade ”hårresande” saker. Det hon berättade fick den barnspykiatriker som var inblandad att ta fram från biblioteket ett gammalt dokument som beskrev satanistiska ritualer ….och till vår förskräckelse kunde vi känna igen oss i det flickan berättat
Den historien har många andra ingredienser ….som jag kanske skriver en bok om någon gång….hon berättade om andra händelser som jag inte ville veta….
Min enda position utan att gå sönder har blivit att jag har hört berättelserna…men jag ”var inte där” och kan därför inte uttala mig om sanningshalten….däremot måste jag förhålla mig öppen för att det kan vara sanning….
Vem trodde att Fritzl gjorde det han gjorde innan bevisen var uppenbara….
Ingen vet vad framtiden kan avslöja och det har många gånger visat sig klokt att inte vara för tvärsäker…..
Puh….det här är ett tema jag inte älskar att debattera…..
september 23, 2009 den 12:11
Hej Claes!
Så roligt att du kommenterar hos mig!
Min reflektion när jag läste artikeln på Newsmill var snarast den att hon är rasande på Skavlan…och varför framgår ju inte riktigt….
Vem vet vad som ligger bakom?
Så kan det också vara så att hennes analytiska sätt att uttrycka sig tolkas som aggressivt….
Men å andra sidan, alla vi som skriver eller föreläser eller sticker ut hakan i olika sammanhang har väl också ett (legitimt) behov av att bli sedda…..
september 23, 2009 den 12:31
Det var jag som raljerade om Eva Lundgren och hennes påhopp på Skavlan på Newswmill. Vill man återigen hamna i rampljuset så är det säkert ett bra sätt! Åtminstone på kort sikt.
Det var också jag som nämnde om oskyldigt dömda män i övergreppsmål. Att detta skulle innebära en polarisering/avståndstagande från olika genusfrågor rörande relationer kvinnor, män och barn tycker självklart inte jag!
Men det är naturligtvis mycket allvarligt när vårt rättssystem inte gör sitt jobb vad gäller bevisprövning utan resonerar som så att någon som påstår sig ha varit utsatt för så fruktansvärda saker som övergrepp mot barn är, också måste ha rätt i sak.
Jag tror inte att barn ofta ”ljuger” i dessa sammanhang, men ändå måste vårt rättsväsen hålla på beviskraven! Jag tror det blivit bättre med detta efter flera uppmärksammade rättsfall senare år!
Till slut en liten fundering:
Vad hade vårt samtal runt födelsedagsbordet kommit att kretsa kring om inte jag hade hittat en liten urklippt lapp om Newsmill samma förmiddag och gått dit och läst om Eva Lundgrens syn på Skavlan? Och sedan hamnat bredvid en kvinna som känner EL mycket väl!
En sak vet jag i alla fall: då hade jag inte varit så engagerad så att jag missade att ta om av den underbara tårtan!
september 23, 2009 den 12:54
Claes det finns lite tårta kvar….men du riskerar att få med dig lite förkylningsvirus med dig hem om du skulle drista dig hit. Jag gör nog hellre en ny tårta till en annan födelsedag. När fyller Buster år?
Jag tycker att det var roligt att ”det hettade till” kring bordet…och ibland tror jag på tillfälligheternas spel….att det var någon slags mening med att det skulle komma upp.
Som du förstår av ovanstående har jag en del smärtsamma erfarenheter från mitt professionella liv i bagaget…och för varje gång jag kan sätta ord på dem och hävda det som är min sanning så läker såren….
Vad gäller rättssystemet så är det förstås oerhört grannlaga mål att döma i. Det säger sig självt att det är brott som utförs ”i lönndom”. Jag har många gånger känt mig tacksam att jag inte valt att vara domare. Och jag vet att det pågår utbildningar av poliser och jurister hela tiden. Principen ”hellre fria än fälla” säger ju att det måste bli en gråzon där brotten begåtts men inte går att bevisa. Det är fr.a. dom barnen jag månar om….de känner sig oerhört svikna av vuxenvärlden. Det blir utmaningar för terapeuter att hjälpa dem igenom även denna kränkning.
En del förövare ”drattar” numera dit när dom lägger ut filmer av övergreppen på nätet……
september 23, 2009 den 15:58
Mitt viktigaste argument för att tala och skriva om de här svåra frågorna är dock att jag tror på vad jag skriver i min rubrik: ”bryt tystnadens kultur”.
september 23, 2009 den 19:51
Genusdiskussionen har redan krävt ytterligare ett offer!
Jag mår ganska risigt och undrar om det kan röra sig om svininfluensan?
Hur mår den andre manlige uppvaktaren? Jag uppfattade att han snorade, om än väldigt diskret!
Och hur mår du själv
september 23, 2009 den 21:32
Skratt…..ska vi ta Tamiflu inför nästa debatt? Då får du välja ämne!
september 23, 2009 den 21:56
Att ”bryta tystnadens kultur” är mycket viktigt ur alla aspekter. Om förändring ska ske måste vi våga lyfta det svåra i ljuset! Som barn är man försvarslös och fullständigt utelämnad till de vuxnas välvilja. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta både på grund av mitt yrke, lärare, och på grund av de övergrepp jag varit utsatt för.
Mina erfarenheter inom detta område har jag om jag fått välja helst varit förutan men det har lärt mig mycket om livet och jag har haft turen att möta behandlare som är änglar, Marianne du är en av dem:) Utan din fantastiska hjälp har jag inte varit där jag är idag och med ditt sätt att se på mig med ”snälla ögon”.
Jag tänker nu utifrån mitt perspektiv med det jag varit med om, prata om det….var inte rädd.
Se och våga möta utan att vända bort blicken, varje nyans blir så betydande, positiv som ifrågasättande. Inga åsikter, tankar är ”fel”. Allt som blir sagt leder vidare, det som blir outtalat skapar frustration.
Diskussionen som ni hade vid bordet är bra och leder livet vidare och nya tankar föds…….
Glasbubblan.
Jag har levt i min glasbubbla medan åren gått.
Jag har varit delaktig men med en ryggsäck fullproppa
av skam och skuld.
I min barndom knackade jag från insidan och hoppades att någon skulle upptäcka mig.
Men åren gick och jag tystnade.
Sluten i min bubbla har jag levt genom min största trygghet.
min man och mina barn.
Strävat efter att vara en bra mamma, hustru och en ansvarskännande vuxen i mitt arbete.
Så oerhört tacksam över att De funnits för mig.
Men jag måste släppa taget och ta mig ut!
Sedan en tid tror jag att det kan vara möjligt.
Jag vill känna att jag duger och att jag vågar.
Jag vill se på mig själv utan att känna skuld.
Lära mig leva med mina upplevelser och inte förneka dem.
Bli så hel som det är möjligt.
Idag finns det människor förutom min familj som ser mig.
Att bli kallad kära och vän är för mig underbart.
En fantastisk känsla som ger mig ett värde.
Sagt av människor som betyder allt för mig.
Det är dags att stänga dörren till igår och börja idag.
Känna att jag har rätt att leva för den jag är.
Använda mig av den styrka som min familj och
de runt omkring ger mig.
Njuta av deras omtanke och värme och tro att
det är riktat till mig för att jag är värd det.
Då först kan jag stå upp för mig själv och lägga skammen
där den hör hemma.
Se på mig med snälla ögon och tro på att det som sägs om mig är sant.
Jag behöver så mycket ömhet och jag får det idag.
Varför kan jag inte tro att andra vill ge det till mig för att jag är jag?
Låt aldrig rösterna tysna när det gäller övergrepp!!!!!!
september 24, 2009 den 16:40
Tack Ingela, du formulerar dig så klokt…och jag tycker som du att ”inga tankar är fel”…även de ifrågasättande har sin plats och leder processen vidare. Det är tystnaden som är farlig!
september 25, 2009 den 12:17
Hej Fairymary,
Apropå dina ord om ”den farliga tystnaden” tänker jag. Tystandet då?
Du ”desarmerade” Tystaren vid ditt kalas, men fattade hon själv att hon agerat Tystare?
”Den farliga tystnaden” skapas av Tystare! Det är de som är farliga! Känslor kan inte bedömas efter rätt/fellinjalen men kanske sådana beteenden som Tystare har ?
september 24, 2009 den 14:03
Mary: Man ska inte stänga dörrar och vara för kategorisk. Nej, sån är inte jag. Men man undrar ju. Stackars alla barn som blir utsatta. Jag är glad att jag har klarat mig även fast jag blivit bortlämnad då och då. Man kanske kan kalla det för tur eftersom vem som helst kan bryta ner ett barn.
september 24, 2009 den 18:56
Helena, jag tror att det är mänskligt att vilja veta hur verkligheten är beskaffad och när det kommer information som ”spränger” den blir vi frustrerade. För mig tog det lång tid att komma fram till att jag faktiskt inte behövde veta om den information jag fick var sann eller inte. Jag hade ett uppdrag att vara terapeut och inget annat….
september 24, 2009 den 19:20
Rätt Fairy, som terapeut ska du inte bry dig om sanningen, du ska bara bry dig om patienten/medmänniskan och jag är övertygad om att du gör det på ett alldeles utmärkt sätt.
Annorlunda är det för våra rättvårdande myndigheter. De måste försöka avgöra vad som är sant och inte sant, ofta i mål utan teknisk bevisning och rörande händelser som ligger långt tillbaka i tiden. Trovärdighet och sannolikheten hos vittnen, målsägare och misstänkta får avgöra där teknisk och annan bevisning saknas och den enda ”patient” de har att ta hänsyn till är fru Justitia…
Jag håller med dig, jag skulle inte vilja vara domare eller nämndeman i denna typ av mål där det som fäller avgörandet kanske är vilkens ärliga blå ögon det är som verkar ärligast och blåast…
Om sedan domstolen följer linjen ”hellre fria än fälla” vid de tillfällen då bevisläget verkligen är oklart och inga ögon varit tillräckligt ärliga eller blå, är risken uppenbar att den utsätts för ett mediadrev.
Lyckliga Dig som inte behöver bekymra dig om sanningen utan kan koncentrera dig på människan, stackars dem som kanske ska avgöra ett människoöde trots att kanske ingen absolut sanning finns.
september 24, 2009 den 20:23
Tack för din tilltro till mig som terapeut Peter…jag har gjort mitt bästa.
Mediadreven är ett oroande inslag vad gäller dessa rättegångar som är tillräckligt svåra ändå.
september 24, 2009 den 21:47
Peter, jag kan intyga att Marianne var/är terapeut på ett alldeles utmärkt sätt!!! Mer än så hon är helt outstanding:)
Det kan fler än jag skriva under på.
Våra myndigheter gör säker det bästa de kan men jag måste säga av skadan vis, att det inte är enkelt att trots maximal bevisning göra sin röst hörd.
Hur det ska förändras vet jag inte men jag skulle önska att det fanns en känsla hos domstolarna för det som är upplevt.
Jag har varit i övergreppen med min kropp och min känsla ingen domare eller domstol kan överhuvudtaget ha en aning om vad det handlar om för de är inte jag. Min sanning är min och kan aldrig tas ifrån mig.
Med risk att bli långrandig….
Minnen.
Som en våg sköljer barndomens minnen över mig.
Jag ser dem i ljuset nu och inte bara i nattens mörker
Då förstår jag att jag behöver hjälp.
En hjälp som skickar gårdagen där den hör hemma
I nattens mörker står jag ensam och övergiven.
Där har förövaren grepp om mig.
I dagens ljus finns alla de omtänksamma och rara människor som ser.
De tycker om mig för den jag är och inte för det jag har varit med om.
Att få känna värmen av dessa människor bryta isen inom mig känns fantastiskt.
Med islossningen bildas nya flöden och en annan väg att gå.
Jag inser nu att jag inte behöver gå den vägen ensam mer.
Aldrig mer behöver jag gömma mig och tro att jag bär skuld.
Skulden ligger hos dem som missbrukade min kropp och som beträdde alla gränser.
Deras förslagenhet satte spår i och på min kropp.
Men mitt inre håller på att renas från deras grepp om mig.
Jag får hjälp att bryta mönster och skapa nya bilder.
Skammen är svår att hantera men en dag ska jag klara det.
Jag vill möta den med bekräftelsen jag får av andra att jag duger.
Värja mig måste jag när skammen får övertaget och förvandlar mig till is igen.
Hjälp mig se idag och hantera igår.
Jag vill tro att jag har rätt att leva och finnas till med min erfarenhet.
Vill inte gömma mig mera under en glättig yta att allt är ok.
Troll spricker när de kommer ut i ljuset och mina gör det nu.
Jag skickar dem där de hör hemma med all den hjälp jag får.
I morgon är en ny dag med nya möjligheter.
Jag hoppas den morgondagen är min.
Att omgärdas av kärleksfulla och ansvarskännande människor är min trygghet.
I det ska jag vila för att få kraft.
Kraft till att orka leva och lägga det svåra där det hör hemma.
Styrka att se mig själv i livets faser och hitta mig.
När jag gör det har jag hittat hem.
Ett hem där jag känner trygghet och kan börja leva igen.
september 25, 2009 den 9:08
Ingelas inlägg illustrerar på ett bra sätt domstolarnas problem och de inblandades frustration i denna typ av ärenden.
En målsägare kan känna i hela sin kropp, sitt hjärta, i sin hjärna att h*n har rätt, att minnena av de hemska upplevelser som h*n förmedlat måste ha övertygat rätten om det självklara, om sanningen som ska ge, om inte bot mot mardrömmarna så åtminstone, upprättelse.
På andra sidan har vi den svarande, som med en helt annan uppfattning om vad som skett för kanske åratal sedan, med sin alldeles egna och lika starka uppfattning om sanningen; eller medveten om sin skuld med lögner, kämpar för sin heder, sin frihet och sin upprättelse.
Ord mot ord, känslor mot känslor, ens sanning mot en annans eller kanske en lögn, en lögn mot en annan eller kanske en sanning.
Känslostormar och traumatiska minnen mot en domstol som ska vara både blind och döv för just känslor; som bara ska se till fakta och sakförhållanden där inga hårda fakta eller sakförhållanden finns, som ska försöka avgöra trovärdighet där alla eller kanske ingen är trovärdig.
september 25, 2009 den 9:31
En av mina invändningar mot ”fru Justitia” är detta som du tar upp Peter, att domstolen ska vara ”blind och döv för just känslor”
Min invändning grundar sig på att vi lurar oss själva om vi tror att människor kan vara blinda och döva för det som är grundläggande för vårt informationsinhämtande…vi tar inte in information enbart genom intellektet utan ingående signaler passerar ett känslocentrum…
Istället borde vi öva oss att respektera, integrera och tolka våra känslor och ”para” dem med vårt intellekt och vårt rättstänkande. Risk är annars att omedvetna känslor tar över utan att vi har någon som helst kontroll över dem. Detta borde gälla också domare och nämndemän ….som jag ser det…denna min åsikt grundar sig på ett livslångt studium av hur människor fungerar
september 25, 2009 den 10:30
Fairy, jag är övertygad om att domare och nämndemän, kanske inte låter sig styras, men påverkas av känslor. De är människor även de, även de känner med och mot, även de känner medkänsla eller aversion. Det är oundvikligt där människor är inblandade.
Frågan är bara vad som ska få ta överhanden, känsla eller torr saklighet, juridisk pattställning mot en högst personlig magkänsla för vad som är sant.
september 25, 2009 den 14:25
@Peter Hammarberg
Intressant att du tar upp ordet känslor och inte förväxlar dem med ”tankar”. Känslor har ingen plats på någon rätt/fel-linjal. Tankar, resonemang och handlingar har det däremot – åtminstone i min hjärna 
september 25, 2009 den 21:25
Hilllary!
Tack för att också du kommenterar i detta ämne som jag tycker är så viktigt. Det du skriver om ”tystaren” tar jag tacksamt emot som tillägg till det som jag känner som ett angeläget budskap. Tystnaden görs ju inte av sig själv utan det är vi människor som väljer om vi vågar bryta den eller inte….på min lilla tillställning blev det tydligt att det gick att tala om det oväntade och laddade samtalsämnet utan att något ”farligt” hände, snarare lärde vi känna varann lite bättre genom detta samtal….och jag är glad över att det har fått fortsätta på min blogg…..
september 26, 2009 den 19:59
I de inlägg som finns ovan har så många kloka ord blivit sagda och för mig som upplevt i verkliga livet det som blivit diskuterat känns det bra. Jag har genom livet på gott och ont läst allt som jag kommit över i detta ämne för att hitta nya vägar.
Det som finns tydligt i mitt minne är ur boken ”Alexandramannen” där advokat Claes Borgström säger/konstaterar ”De vuxnas passivitet är en av förutsättningarna för att Atheer Al Suhairy har kunnat begå de övergrepp han dömt för.
Då tänker jag att som människa ska jag ALDRIG blunda och som lärare har jag skyldighet att möta varje barn i min närhet och skapa en så trygg miljö runt omkring dem att de ska våga visa tecken på när något är fel.
Detta är vad jag med min erfarenhet kan bidraga med….och i mitt hjärta hoppas jag för mänskilghetens skull att andra gör det också.
oktober 2, 2009 den 7:04
Jag kan inte låta bli att länka till Anna Laestadius Larssons kolumn i SvD:
Vi måste våga bryta tystnadens kultur
http://www.svd.se/opinion/kolumnister/annalarsson/artikel_3592763.svd
september 22, 2009 den 18:51
Men grattis i efterskott? Då är du Jungru, Mitt absoluta motsatstecken i Zodiaken eftersom jag är Fisk.
Eva Lundgren läste jag för 15 år sen. Gud och alla andra karlar är en höjdare. Eftersom jag är tealog så fick jag en föståelse för det här med kristna män och övergrepp och tukt och annat. Då var hon bra.
Men nu – så måste jag säga att hon har spårat ur. Dessutom pratar hon rotvälska efter så många år i Sverige.
Har man många olika vänner så får man kanske hålla tungan rätt i mun ibland.
Jag tycker det har svängt när det gäller kvinnor och våld. Nu ska man prata mycket om förfördelade män. Och det är nog bra för det är många män också far illa i systemet.
september 22, 2009 den 21:11
Jag tycker att det är OK att också tala om förfördelade män. Och visst far många män illa i den ordning som råder. Dom betalar bl.a. med sin hälsa och kortare liv än oss kvinnor. Jag önskar bara att fler kunde se det…
Både kvinnor och män skulle ha mycket att vinna om många vågade se och förändra till det bättre.
Intressant med de böcker som nyss kommit om hur även pojkar och män kan bli offer i hederskulturerna. Det är kanske lättare att se det i främmande samhällen än i vårt eget
Tror inte jag känner någon annan fisk-kvinna än dig….som jag tycker att jag nästan känner i alla fall…