Omtanke i en by på landet
Postad av: fairymary på: maj 25, 2009
I morse gick jag och min väninna förbi byns sjöbodar på väg mot skogstjärnen som var målet för dagens långpromenad. Där hade Christer och Sören just kommit i land med en liten fångst strömming. Astrid var där och tog hand om den nyupptagna fisken. ”Kom förbi på vägen tillbaka så får ni lite strömming!” – ”Ja tack”….på hemvägen blev jag lycklig mottagare till ett kilo färsk rensad strömming. Naturlig hjärtlig härlig varm generositet….så långt ifrån den girighet som vi så ofta hör talas om i dessa dagar
Christer håller på att bygga en bagarstuga. Vi påminde varandra om hur det var i vår barndom när någon bakade tunnbröd. Vi barn fick ofta i uppdrag att springa med smakprov till grannarna….två kakor härligt färskt doftande bröd till var och en….
Jag sökte för några år sedan efter en person som kunde titta till mitt hus när jag inte var här. På den tiden jobbade jag intensivt och mycket….och hann inte med allt jag ville hinna med. Jag fick tips om en lämplig herre….men hans svar blev: ”jag har redan två änkor”…..
Ja så var det…änkor fick självklart uppbackning av någon man som hade ork och tid över….liksom änkemän fick stöd och hjälp med ”fruntimmerssysslor” av någon kvinna som kände ansvaret….
Det var en naturlig tingens ordning …..på landet…..
Det är inte lika självklart längre….men i min by är omtanken om varandra fortfarande en dygd som odlas…..
Och jag är innerligen tacksam att få vara del av en sådan gemenskap…..
8 kommentarer till "Omtanke i en by på landet"
maj 29, 2009 vid 21:55
Förresten bra länk om bakning i bakstuga. Det finns hur mycket recept som helst – men norrländskt tunnbröd ska bakas på korn. Basta.
maj 31, 2009 vid 8:12
Helena!
När jag var ung reagerade jag ibland mot att ”alla visste allt om alla”….nu kan jag se omtanken i det och tryggheten och den sociala fostran….
Stockholm är läcker som stad att göra besök i några dagar…..men jag skulle inte må bra av storstadstempot hela tiden….
Absolut, korn ska det vara!!!
maj 31, 2009 vid 13:14
Som uppvuxen i en liten på by på landet kan jag absolut relatera till den gemenskap du talar om, den är underbar men kan även vara lite påträngande.
I bland kan känslan av att vara anonym vara skönare än att bo i en by där alla vet allt om en.
Men jag saknar det här du beskriver om den omtanke som finns i en lite by på landet… Tack för nostalgi trippen fairymary 
maj 31, 2009 vid 16:47
Fantastiskt !
Jag trodde knappt det fanns längre.
Där jag växte upp visste alla allt om alla.
Precis som du säger fairymary tyckte man det var lite jobbigt som ung, men utan tvekan gjorde det så att vi ungar ”höll oss i skinnet”.
Gemenskapen var fantastisk (framför allt mellan damerna, det var ju många hemmafruar på den tiden).
Sedan har jag bott i de stora städerna där man varit ganska anonym i grannskapet.
Det var nog lite skönt en period, men blev lite ”konstigt” i längden.
Åter till Halland, dock lite mer söderut kunde jag konstatera att alla visste allt om alla, men, det användes på fel sätt.
Plötsligt fick jag uppleva grannars avudsjuka mot varandra och skitprat.
Anmälningar för att grannen eldade med ved för mycket. Bråk om att en hund hade rymt en gång. Bråk om att någon inte klippt häcken i tid och andra trivialiteter.
Jag har alltid velat ha en vedkamin, men, det vågade man inte i det området.
Denna ”strandnära villa-idyll” var allt utom idyllisk.
Där bodde några före detta Stockholmare som på ålderns höst ville bo lantligt och vid havet.
De spred aldrig dynga om andra.
maj 31, 2009 vid 22:05
Alnabone och mrmhalland!
Jag tror att den ökade in- och utflyttningen har tagit bort de värsta avarterna av den starka sociala kontrollen ”på mitt land”…..här talar man nu ibland om att vi alla har rätt att vara på vårt sätt, att alla inte är stöpta i en mall….en större hälsosam tolerans har infunnit sig jämfört med när jag var ung…
På landet är det också så lätt att vara medveten om hur beroende vi alla är av varandra….för att samhället ska fungera behöver vi alla bidra….i stan blir även samhällsservicen anonym….
Visst förekommer det en och annan avundsam kommentar även här…och några av männen rivaliserar om vem som är den ”förnämsta tuppen” när de fått några järn innanför västen….men det går fort över …..
juni 3, 2009 vid 13:21
Visst, det har sina stora fördelar av att bo i en by, och då menar jag inte en ny sådan i form av ett villaområde på landet. I en sådan dyker de avarter som Halland beskriver säkert upp.
Uppvuxen i en småstad med bykänsla, flyttade jag som vuxen ut på landet till en by inte långt från ”stan”. Där upplevde jag alla de fördelar som Fairy beskriver; men från sidan om. För att komma in i den sanna bygemenskapen skulle man vara bybo i minst femte generationen för att räknas. Jag bodde där i femton år, arbetade i byns gemensamhetsföreningar och blev alltid vänligt bemött, men insläppt i den sanna gemenskapen och verkligen räknad som ”en av oss” blev jag aldrig.
Senare i liver, efter turnéer runt om i landet, hamnade jag i en annan by och där upplevde jag nästa fenomen. Förhållandena och inställningen till inflyttade var den samma här, men för mig med den stora skillnaden att det var min frus hemby där hon var uppvuxen och där vi flyttat in i hennes släktgård. Att min fru varit borta från byn i trettio år hade ingen betydelse. Det var raka spåret in bland generationerna och den sanna gemenskapen och se, nu fick jag vara med! Ingift utböling hade automatiskt tillträde till historien.
Vad gäller övriga ”utbölingar” gäller grundregeln om visst utanförskap även här, en regel som jag till min fasa tillämpar själv…
juni 3, 2009 vid 20:22
Peter!
Jag känner väl igen det du beskriver….det finns drag av det i min hembygd….dock inte i min by….
Och jag tror att det är ut-, tillbaka- och inflyttning som sakta förändrar attityderna.
Lämna ett svar
Senaste kommentarer
 | fairymary på Amatör-teologi-filosofi |
 | alnabone på Snabb bönhörelse |
| alnabone på Begreppsförvirring |
 | Josef Boberg på Begreppsförvirring |
| fairymary på Snabb bönhörelse |
maj 29, 2009 vid 21:52
Känner igen mig. Jag har ju vuxit upp i Stockholm men tillbringade somrarna utanför Bjurholm. Och nu bor jag sen många år i en by. Man säger ju att: It takes a village to raise a kid! Det tror jag på.